midsommarkrönikan
"Då kan vi väl lika gärna beställa in en BUFFÉ från KOH THAI! Eller så kan vi väl FRITERA sillen!!!"
Det är sen kväll innan midsommarafton. Stämningen är hätsk. Det har precis kommit fram att matansvariga i sällskapet endast har tänkt sig att vi ska äta sill och potatis till midsommar nästa dag.
"INGET KÖTT?! Jag vill åka till Balkan!" stönar en i sällskapet. Hon är inte född i Sverige, och hon är redan kritisk till högtiden efter att någon entusiastiskt redogjort för morgondagens spellista, i princip endast bestående av Orup. När det kommer fram att rå fisk blir det enda i köttväg på bordet brister det.
"Är det midsommar så är det midsommar!" säger någon annan och slår näven i bordet.
Jag kan bara betrakta och le. Att hålla på traditioner, och särskilt att bli upprörd om de inte efterföljs, brukar vara något som anses gammalmodigt, lite bonnigt. Inte särskilt urbant eller ungdomligt. Men här sitter alltså tjugonånting gamla stadskids och hävdar vikten av gamla sedvänjor som vi egentligen inte har någon särskild relation till.
I ärlighetens namn är jag likadan själv. Jag vet inte hur många gånger jag sa till mina föräldrar att de var absolut supertvungna att skaffa en ful skylt med någon töntig bebisbild till min student förra året. För så ska det vara. När min mamma tvekade till att släpa in två ton björkris i huset började jag nästan gråta. Men vad fasen skulle jag med björkris till.
Det kanske har någonting med det där moderna att göra, tänker jag när hädelserna flyger genom luften sent denna sommarkväll. I vår globaliserade värld där vi har närmare till Manhattan än till Åseda blir vi nog lite rotlösa. Särskilt ungdomar, som har vuxit upp mer till MTV än Rönnerdahls valsande bland diverse blomsorter. Vi klamrar oss fast vid det lilla vi har till identitetsattribut, om det så är rå fisk på en högtid som ingen vet varför vi firar.
Det blev inget kött på midsommarbordet. Vi åt västerbottenpaj och matjesill och alla hade kransar på huvudet. Vi till och med sjöng nationalsången innan vi satte oss till bords. Och vi byggde en midsommarstång, men de enda visorna vi kom ihåg var Små grodorna och den där med "en slank han dit". Så vi dansade i ring och sjöng Oskar Linnros senaste singel i stället. Vi gjorde i alla fall vårt bästa.
Publicerat i Smp 2/7 - 2010
Det är sen kväll innan midsommarafton. Stämningen är hätsk. Det har precis kommit fram att matansvariga i sällskapet endast har tänkt sig att vi ska äta sill och potatis till midsommar nästa dag.
"INGET KÖTT?! Jag vill åka till Balkan!" stönar en i sällskapet. Hon är inte född i Sverige, och hon är redan kritisk till högtiden efter att någon entusiastiskt redogjort för morgondagens spellista, i princip endast bestående av Orup. När det kommer fram att rå fisk blir det enda i köttväg på bordet brister det.
"Är det midsommar så är det midsommar!" säger någon annan och slår näven i bordet.
Jag kan bara betrakta och le. Att hålla på traditioner, och särskilt att bli upprörd om de inte efterföljs, brukar vara något som anses gammalmodigt, lite bonnigt. Inte särskilt urbant eller ungdomligt. Men här sitter alltså tjugonånting gamla stadskids och hävdar vikten av gamla sedvänjor som vi egentligen inte har någon särskild relation till.
I ärlighetens namn är jag likadan själv. Jag vet inte hur många gånger jag sa till mina föräldrar att de var absolut supertvungna att skaffa en ful skylt med någon töntig bebisbild till min student förra året. För så ska det vara. När min mamma tvekade till att släpa in två ton björkris i huset började jag nästan gråta. Men vad fasen skulle jag med björkris till.
Det kanske har någonting med det där moderna att göra, tänker jag när hädelserna flyger genom luften sent denna sommarkväll. I vår globaliserade värld där vi har närmare till Manhattan än till Åseda blir vi nog lite rotlösa. Särskilt ungdomar, som har vuxit upp mer till MTV än Rönnerdahls valsande bland diverse blomsorter. Vi klamrar oss fast vid det lilla vi har till identitetsattribut, om det så är rå fisk på en högtid som ingen vet varför vi firar.
Det blev inget kött på midsommarbordet. Vi åt västerbottenpaj och matjesill och alla hade kransar på huvudet. Vi till och med sjöng nationalsången innan vi satte oss till bords. Och vi byggde en midsommarstång, men de enda visorna vi kom ihåg var Små grodorna och den där med "en slank han dit". Så vi dansade i ring och sjöng Oskar Linnros senaste singel i stället. Vi gjorde i alla fall vårt bästa.
Publicerat i Smp 2/7 - 2010
