Klockan är snart halv fyra här på Kendal Street och jag försöker förtvivlat att inte somna. Solen har inte ens börjat gå upp och det susar i alla rören i den gamla byggnaden. Snart ska jag ta mitt handbagage, haila en taxi på Edgware och lämna landet. It's rather sad. (It's really sad).

Elin visade oss Camden idag och jag fattar inte hur vi kunnat missa detta ställe. Världen på en kvadratkilometer. Fantastiska fejkklockor och underbar mat för tre pund. (Tre pund!!!). Gick en runda i Prouds gallerier och sörjde att jag inte skulle kunna komma tillbaka. Liksom, till och med stolarna hade tryck med Pete HALLÅ. Då är man cool. Eller.

Vi åkte till Koko denna natt. Där var det flera liveband, en enorm discokula, många fransmän, mycket knark och jävligt bra musik. Mellan Don't look back into the sun, Dance with somebody och Sex on fire sa Elin NU MÅSTE VI VERKLIGEN GÅ. (Hon jobbar ju ändå heltid). It was rather sad. (It was really sad). Det är nog ändå bra att jag lämnar denna staden med känslan of wanting more. Den känslan är helt klar underskattad.

Egentligen skriver jag bara nu för att hålla mig vaken. Det funkar. Tio minuter har gått. Linkan pikar mig hela tiden, skämtar om att jag har någon slags besatthet för att uppdatera. Men jag vet inte. Jag får bara inte somna denna natt. Natt som nu övergår i morgon.