Här tänkte jag att vad VACKERT att energin i universum är konstant. Det gjorde mig lite hoppfull, liksom rörd och varm inuti. Men så kom Hanna Nyman med den fruktansvärda upplysningen att energin MINSKAR I KVALITET vid varje energiomvandling. Att värme inte är lika mycket VÄRT som andra energier.  Ergo:




Och min hoppfullhet försvann.

Nu är jag bara ledsen. Tom inuti. Vill fälla en tår lite stillsamt. För allt blir ju bara sämre!


Förmodligen är det över huvud taget inte universums energi som framkallar denna något överkvinnliga reaktion. Förmodligen hänger det ihop med en av mina bästa vänner fått en fast tjänst på ett stort mediaföretag (headhuntad från sin blogg), medans jag idag la tre timmar på att seriekoppla glödlampor  (som i åttan!!!!!). Förmodligen hänger det ihop med att jag kommer vakna upp varje dag hela sommaren utan att vara behövd någonstans. Förmodligen hänger det ihop med att jag kommer att leva mitt liv som en bitter högavlönad läkare med en man jag inte vill ha i ett mögligt hus med fula ungar för att jag aldrig vågade något annat.

Detta är alltså ett tvättäkta det-är-synd-om-mig-inlägg om ni ännu inte greppat det. Alexander säger att jag behöver "lite tung hiphop" men jag vet vad jag behöver. Bekräftelse. Jag behöver bekräftelse! Och det är ju precis det en blogg är konstruerad för. Därför borde alla ni som älskar mig eller helt enkelt känner att ni borde stötta mig posta något fint till mig nu. "Fanny, du är fin och bra och du kommer lyckas i ditt liv" blir bra, tack.