Sipporna breder ut sig som ett vitprickigt täcke över hela slänten från Tufvan. I tisdags lunchade vi där för sista gången, drog våra allra sista politiskt okorrekta skämt om de handikappade samhalljobbarna. Nedanför slänten spelar några killar tennis. De har tagit av sig tröjorna och deras vintervita muskulösa överkroppar bländar förbipasserande tjejer. Några människor sitter på bänkarna precis utanför ingången till universitetet, de som kan har tagit med sig jobbet ut. Bara för att ta tillvara på detta otroligt ovanliga tillfälle. Sol. Tjugosex grader.

Campus är knallgrönt. Så knallgrönt som det någonsin kan bli, även fast träden inte slagit ut till fullo. Hur starkt färg upplevs kan omöjligt vara absolut, det måste vara relativt, precis som med tiden. Det går inte att mäta i exakta värden, vågländer eller frekvenser. Då allting varit dödgrått sedan oktober blir det alltså aldrig mer grönt än nu. Relativt sett.

Vi går ner till fysikkontoren och säger hejdå till Sven. Där är det lika grått som vintern, eller som Svens hår. Erica och jag letar roliga titlar i det röriga lilla fysikbiblioteket i korridoren. "The Flying Circus of Physics" tycker hon är roligast. "Why the toast lands with jelly-side down" gillar jag mest. Jag säger hejdå till min favoritplansch av Niels Bohr genom att ta ett kort med den. Sen går vi ut till det stora förlamande gröna igen.

Hettan är tryckande. Som om luften laddar för något. Naturen liksom överensstämmer med det uppdämda, pulserande, laddande inom mig. Nervositet, förmodligen. Jag cyklar genom Söder, förbi små vackra trävillor med urgamla, enorma blommande äppelträd. Det är så vackert att det nästan gör ont. Jag svettas över hela kroppen och fartvinden gör sitt bästa för att fläkta. Jag cyklar fortare. När jag kommer ut på Söderleden vid sjön tittar jag extra noga på alla trafikmärken. Repeterar allt och inget på samma gång. Tankarna rusar. Sjön glittrar. Glittrar verkligen.

Går in i Trafikverkets lokal och tar en bild. Noterar att jag ser mycket mer lycklig ut än alla andra på min bild när jag skriver på för att gå in i lokalen. Ler extra mycket mot den lilla provassistenten. Efter femtio minuter står det godkänt på skärmen. Ler ännu mer mot provassistenten när jag går ut från lokalen.

Vandrar runt på i11, hälsar på arbetsplatserna där jag har vänner. Går upp och fikar hos pappa. Det fina ljusa kontoret med de stora balkarna. Hör hur oseriös jag låter när hans chef frågar mid vad jag ska göra och jag svarar att jag ska "flytta till Paris". Den första åskknallen dånar utanför fönstret till pappas rum. Han säger att det gör absolut ingenting om jag måste köra upp fyra gånger och jag älskar honom för det.

Kör lite bil. Kontrollanten pratar om massor under hela resan men jag hör ingenting, säger bara "aha, jaså" och skrattar på rätt ställen. Blir godkänd.

När jag kommer hem ringer pappa och säger att jag och min syster har ärvt en bil. En Renault. Även om det inte säger mig någonting. Sen börjar det regna. Förlösande, forsande, fantastiskt regn. Och åska. Himlen över Vasavägen lyses upp av blixtrarna. Snart är det över. Snart snart snart. Så mycket som jag längtat till denna dagen, de här veckorna, tänker jag när blixten får min mamma att hoppa extra högt. De här dagarna. Då campus är grönare än någonsin, då jag snart kan bränna mina böcker. Nu känns det för första gången som om jag kan ta ner julstjärnan som sitter i mitt fönster.

Äntligen.
Mål.