Jag går i Paris metrosystem med en bild på mina lungor i ena handen. Jaha. Här är jag och mina lungor, var det den här stationen jag skulle av? Det är så det funkar här. Man åker till en läkares egna mottagning. Som skickar vidare en till en radiologs egna mottagning. Jag valde en médecin généraliste med kvinnligt förnamn och ickefranskt efternamn. Tänkte att hon kanske skulle förstå min situation.

Det gjorde hon. Hon upprepade snällt och långsamt när jag inte förstod, sa att hon skulle skriva ut den billigaste medicinen och frågade om jag hade pengar till röntgen. "Mais ca siffle!" sa hon efter att hon lyssnat på mina tunga andetag. Ja, jag vet, det blåser och piper. "Vous n'avez pas mal?" Nej, inte ont alls faktiskt. Mest hosta, och trött.

Apotekaren ger mig fyra lådor medicin, och fast det bara kostar 27 euro frågar hon bekymrat om mitt land kommer ersätta mig. Hon är den tredje som tittar på mig sådär. Jadå, det kommer de göra, säger jag för att undvika mer frågor även om de absolut inte kommer ersätta mig, särskilt inte för medicin. Félicitations, vous parlez déjà très bien le francais, ni pratar redan väldigt bra franska, säger hon och ler snällt innan hon ger mig den bruna papperspåsen.

Och över min öppna spis som är stängd hänger nu min röntgenbild. Jag har länge velat ha något där. Den passar jättebra in i min obefintliga inredning. I morgon ska jag jobba elva timmar.