Vaknar upp nagra timmar senare, fortfarande full, men i tillstand nog att inse vad jag gjort. Ligger och skrattar hogt at mig sjalv pa en madrass pa ett golv i ett morkt omoblerat rum. Klockan ar kanske halv sex, utanfor fonstret hors hur morgontrafiken vaknar, och jag ligger dar och skrattar. Jag orkar inte ens skammas. Aven om jag formodligen borde, kan jag inte gora annat an att skratta. Herregud.