- Charles Pierre Baudelaire, sa han. Han var en förtjusande dandy med parisisk spleen. I äkta fransk andra gjorde han ett och annat övertramp, när han lidelsefullt diktade om sitt älskade Paris. Och medan vi talar om poesi, är inte Paris en enda stor dikt?
- Hunden är en stor dikt, sa jag.
- Paris, fortsatte han. De intima kvartersrestaurangerna, lättsinnet. "Un bistro de rien du tout". Man finner varandra så snart man har blick för skönhet och kulturella nöjen. Livet är lätt att leva här! Författare och konstnärer har strömmat hit och skildrat staden i ord och bild. De har velat upptäcka Paris, men Paris är ett eget konstverk, som ska upptäckas på nytt varje dag. Jag menar, om gamla Europa ska bestå. "Paris, c'est le sourire de l'Europe".  Paris skapar balans och balans är all konsts hemlighet.

Vid ordet balans blev han gripen av sin egen vältalighet och glömde bort vad han skulle säga. Men hans ord hade redan trängt in i mina tankar och gjort mig stum. Jag orkade inte delta i samtalet längre, utan började kämpa för att få ut socker ur en full sockerströare. Det kom inget ur den.

- Som äkta parisare älskar jag god konst! ropade han. En sådan upplevelse det är att göra visit på Louvren under vintersäsongen. Det är ingen trängsel och man kan njuta ostörd. Muséer och gallerier är utmärkta platser att träffas och umgås på. Och lära känna det franska folket, som alltid velat höja sig till flykt. Optimismen är lika obegränsad som livskraften. Vem kan undgå att beundra trafiken på Avenue des Champs-Elysées, där Paris feberkurva når sin klimax, där världens alla bilar har stämt möte mellan kastanjealléerna. På kvällarna klättrar neonskyltarna längs fasaderna, bilarna tänder sina strålkastare, oh, detta rullande universum av ljuskäglor, som framifrån ser ut som vita pärlor och bakifrån lyser som rubiner.


Skymningen gör dårarna oroliga, Tor-Ivan Odulf