Och så stå där på det smockfulla jävla stället, the crime scene, liksom where it all began och "do you want some cocain" och "no it's fine, you go ahead". För att vakna upp några timmar senare, fortfarande full (börjar vänja mig vid tillståndet) och i Paris stormar det och jag har inga pengar på mitt konto men mirakulöst nog så sitter jag till slut på en buss med Stockholm-weekend-sugna fransmän.

Och helt plötsligt, liksom som bara släppt från ovan (vilket man i och för sig ändå är när man flygit) så står jag i den svenska arkipelagen och jag blir förvånad över att jag blir så förvånad över snön. Sen är jag sjutton år i igen i tolv timmar, dricker svensk cappucino och hemmalagat indiskt i ett alldeles för smutsigt studentkorridorskök och jag njuter så oförskämt mycket av nuet men mer om det kan jag egentligen inte skriva.

För att bara några timmar senare mötas av ett hem med öppna armar, en alldeles för fantastisk middag och ett alltför välbekant hus fyllt av så mycket kärlek. ALLTING HANDLAR OM KÄRLEK NU MINA VÄNNER. Tänker jag. Kör hem genom regnig natt och lyssnar på Smoke on the water och fattar inte vad som händer. Får en sån tung klump i magen när jag kör förbi din lägenhet, på vägarna där vi alltid brukade köra, för jag vet exakt vad du gör därinne just nu. (P3 dokumentär, spindelharpan, soffhörnan). Får en plötsligt lust att gråta och köra hem till dig och banka på dörren men som tur är har jag sällskap i bilen.

Att förflytta sig geografiskt är verkligen att förflytta sig mentalt. För mycket att ta in. Min bubbla var ju så enkel. Och om några timmar ska jag upp igen och återförenas med min barndom och tonårstid på konstgräs.

Jag fattar bara ingenting just nu.