"We're gonna come back. När vi tagit oss igenom den här sjukskiten, så ska vi come back. Fortes."

Vi går längs Champs-Elysées. Det är isande kallt och jag har för lite kläder på mig fast jag harn nästan alla kläder jag äger på mig. Ljusen är tända, den enorma boulevarden myllrar av turister och lördagsstrosande franska familjer. Där affärerna slutar och den riktiga allén tar vid, mot Concorde, har julmarknaden slagits upp. De små vita stugorna. Varmt vin, grillade kastanjer, berg av choklad, våfflor, crêpes. Karusellerna. Lyktorna. Några människor värmer händerna mot en stor gaseld. Mina fötter börjar domna bort av kölden. Det är så trångt och bilarna skriker åt varandra.

På en korsande gata hittar vi en tabac i en indisk restaurang. Två män i baren tittar på oss hela tiden när du köper dina svarta cigg och dina fria sms. De ser bra ut. Betydligt äldre. Men bra. Jag vill aldrig att gubben bakom disken ska ge dig din växel. Jag vill att han ska leta efter centen i flera timmar. Fitta, säger du när vi gått ut några sekunder senare. Fitta också. Antibiotika, säger jag. Vad fan ska man göra. Sen byter vi till franska igen, för de andras skull. Alla med sina små accenter och böjningsfel. De tar kort på belysningen och jag hatar det. Du med.

Snart är vi hemma i min lägenhet. Jag kokar potatis i mina högsta fortfarande oanvända klackar och du äter billig glass ur paketet med en gaffel. Jag berättar om någon gammal kärlekshistoria som inte gick som den kanske inte borde gått och du berättar om hur din japanske favoritförfattare plötsligt blev sämre när förlaget bytte översättare. Universum vill säga oss något, säger jag och känner på potatisen, och inser sekunden efter hur sant det måste vara. Universum vill verkligen säga oss något. Det kommer hända, i de här skorna. Det är då det kommer hända.

"We're gonna come back, fortes" säger du igen och jag har aldrig trott på något så mycket som i det ögonblicket. Jag vet inte om du tror på det lika mycket som jag, eller om du ens fattar vad jag menar, men du nickar entusiastiskt och gräver upp en till bit glass med gaffeln och potatisen kokar över. Sen tittar jag på en halvbra romkom, lyssnar på den här låten och tänker på dig eller inget eller allt eller universum eller de där skorna, jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Det är en sån låt man måste tänka på sånt till, och en sån låt som man inte vet nånting till. Men universum, alltså, jag kommer inte ens bli förvånad. Jag lovar. Allez-fucking-y.