Man saknar inte en människa. Man saknar känslan av ett strävt jeanstyg mot handflatan, kanske tänderna som dyker upp bakom bakom ett leende. En människa i sig är alltför komplex för att kunna saknas, hon måste brytas ner i attribut, material, ögonblick. Som när man hasplar ur sig ett dåligt skämt och inser att ingen skrattar för det var bara du som skulle förstå.

Och svartsjukan. Den brännande svartsjukan. Det gör det man tror är saknad ännu värre. Men det är inte saknad. Det är något annat, fulare, svartare. Det är inte känslan av ett strävt jeanstyg mot handflatan, det är en annan hand som drar längs med ditt lår. Det har i sak ingenting med de urpsrungliga känslorna att göra, det är ett uttryck för simpla possesiva, egoistiska dragningar. Förgörande fula och primitiva. Så när du visar de där tänderna för någon annan är det alldeles för svårt att inte tro att det handlar om just saknad.