Utanför breder norra Frankrikes landskap ut sig. Det ser ungefär exakt ut som i Sverige, så det är inte så intressant egentligen. Jag funderar en stund på vad detta distriktet heter, tänker på låten Normandie och att den inte är särskilt bra. Nä, Normandie är det ju inte i alla fall. Sen somnar jag och vaknar inte förrän Englands ungefär exakt likadana landskap har tagit plats utanför mitt fönster. Det är inte heller så intressant, egentligen.


Det är ett fantastiskt språk, brittiskan. Kanske lika vackert som franskan. Eller till och med vackrare. Vi pulsar genom lövbeklädda trottoarer i Hammersmith och det känns som förort fast du säger att vi är bara i zon två och att det finns nio. Eftermiddagssolen gör allting ännu mer gult än det redan är. Sen säger du att du kan tänka dig att bosätta dig här på riktigt och vi tittar på de gulliga små husen och fantiserar lite om våra kommande liv.


Jag vaknar av att hon kommer hem, kryper ner i sängen på den lilla plats som vi lämnat åt henne. "Hej" säger hon och gosar upp sig jämte mig, skedar mig en liten stund. Hon jobbar dubbelpass varje dag, så det är nästan all tid vi träffas. Vi ligger som tre små sardiner i sängen ni fick ny och inplastad. (Inga bedbugs). Eller, sardiner, det låter så fult. Som lamm ligger vi där, intill varandra. Jag tror jag hör sirenen från brandbilarna som rycker ut från stationen precis intill ert hus innan jag somnar om.


"Du måste ha klackar på dig, med mig."

De tittar på mig som om jag precis föreslagit att vi det kanske skulle vara en väldigt god, lönsam och kanske till och med lite rolig idé att börja jobba tillsammans med de thailändska hororna som bor under Emelies flatshare.

(I London har man tydligen inte klackar. Inte fina klänningar eller mycket smink heller).

Emelie demonstrerar hur brittiska trashtjejer ser ut, placerar fötterna stadigt på heltäckningsmattan (som snart ska komma att täckas av knallrosa, klumpiga drinkar), och utför en märklig koreografi utan att flytta fötterna en centimeter. "Klackarna är så höga så de måste dansa såhär."

Jag tar på mig mina kängor och de nickar nöjt.


Det är konstigt att man kan känna sig hemma på en plats där man bott så kort tid. När en förmodligen extremt trött man släpigt  berättar i högtalarna om vilka undergroundlinjer som äravstängda denna helgen (de är tydligen alltid avstängda på helgerna) tänker jag bara på den konstiga gröna färgen inne i Paris metrovagnar.


Doften av rökmaskin. Jag kan inte avgöra om jag är tolv år och är på Furutådisco på Teleborg, eller om jag är tjugo, på en av Londons största klubbar (där man absolut inte får ha klackar). Rökmaskinlukten blandas ut med söta, varma vågor av någon annan slags rök. Du tittar på mig och ropar över dunkandet: "Jag vill ha gräääääääs."


Skrattar i taxin, från taxin hela vägen in i lägenheten åt att man på nya zealändska uttalar "beard" och "bed" likadant.


"Jag har jobbat fyrtio timmar på tre dagar och jag hatar min chef. Så jag snodde den här roséproseccon, den kostar trettio pund på restaurangen."


Har haft samma kläder på mig dygnet runt i tre dagar. Saknar Frankrike så mycket. HEM.