Vi står på en balkong på sjätte våningen med varsitt champagneglas i handen. Jaha, där är Eiffeltornet, säger jag. Den här balkongen är fyra gånger större än min lägenhet, säger du. Vi har båda så ont i våra fötter för här kan man inte ha något annat än finklackar och här kan man inte göra annat än stå. Stå och säga saker som man egentligen inte menar. Värden, en 60-årig man som sådär i förbifarten slänger ur sig att han jobbat för Playboy, säger till alla att jag är läkare. När jag ler pas encore! säger han nej, just det - journalist! Jag tänker vad är sanning i en sån här förljugen atmosfär.

På terrassen står också ett helt gäng Harvardstudenter. De är alla sådär äckeltrevliga som amerikaner är och alla tjejer har päls. Jag är så glad i det ögonblicket att jag åtminstone tagit min pälskrage. En slags betjänt kommer och fyller på våra glas ännu en gång. En rolig italiensk tjej med jättelångt mörkt hår säger att hon har en grym gaydar och alla killar på hela stället är bögar, inklusive värden. Du säger att du såg hur han rörde vid en av Harvardpojkarna på ett lite märkligt sätt. Sen kommer en inhyrd trubadur och spelar fantastiska franska klassiker, sjunger för full hals så det skakar i de dyra väggarna. Vi nynnar med lite i La vie en rose, innan vi måste passera typ fem portar och slå en kod för att kunna komma ut.

Sen åker jag till fulbar och dricker typ en hel flaska gratisbaileys.