Dagarna, nätterna flyter ihop. Ställen, ansikten, gator. "Men känner du inte igen dig?!" säger Anna på sin norrländska. Eller nej, "känn" du inte igen dig säger hon. Sen kallar hon mig något, typ knasfia fast verkligen inte det, och berättar när vi var där här var. Jahaaaa, säger jag och låtsas komma ihåg. Det händer ofta. Jag kommer aldrig ihåg.

Igår natt var det Nuit blanche, Den vita natten. Vid fontänen vid Saint Michel skjuter någon upp en raket och vi hoppar till, jag tror att jag tar mig för bröstet för jag brukar göra det. Det dröjer någon tiondel extra innan människor börjar applådera. "Gud, jag trodde det var terrorister" skrattar någon nervöst bredvid oss på franska. Det är så bisarrt mycket folk på gatorna att det lika gärna skulle kunna vara ett upplopp. Gränsen känns hårfin. Men denna raketen var i alla fall god.

Vi tar oss till Georges Pompidou som inatt ska vara öppet till åtta. När vi kommer dit går folk bara ut. Stängt. "Det är hotat" säger jag. Fitta. Vi går hem och försöker få fram något från Le Parisiens hemsida men inget har gått fram.

På morgonen sitter Siri i köket i trosor och kollar på serier. Hon pausar Grey's Anatomy, säger: "Ökat terrorhot, nya uppgifter inatt". "Vafaaaaaaan jag orkar inteeeeeee" stönar hon efter att hon läst upp alla artiklarna för oss. "Vi får börja cykla" säger jag.

Och nu står vi här. Med nån allmän jävla varning om att det är skitfarligt att åka kollektivtrafik, vistas bland mycket folk, på hotell och turistattraktioner. Men stan är stor, jag är ingen turist och en flaska vin kostar fortfarande bara två euro. Så det ska nog gå bra ändå.