var finns högermusiken?
Nu ska vi prata val. Men här ska vi spekulera och generalisera hej vilt, bara så ni är förberedda.
Jag frågade en vän vad han tänkte rösta på, och efter svaret "vänster" började vi diskutera varför. Vi gick igenom vad hans föräldrar jobbar med, uppväxten, vad hans vänner röstar på. Sen sa han "alla artister man lyssnar på är ju vänster också, och man har ju alltid sett upp till sina idoler."
Hoppsan. Kan musik på allvar ha ett inflytande på vad folk lägger i urnan? Vilken roande tanke. Den uppenbara följdfrågan blir i så fall: var finns högermusiken? Med undantag från Mange Schmidt och Wille Craafords moderata vallåt Flyter, med den politiskt något otydliga refrängen "om det flyter - låt det flyta, om det funkar låt - det funkar" så ekar historiens skivhyllor med högermusik märkligt tomma.
Det bör direkt sägas att högerextrem vit makt-musik inte är vad jag fiskar efter. Ulthima Thule har nog knappast fått någon att lägga sin röst på Folkpartiet. Jag tror inte heller bratsen i rapgruppen Förstörda För Livet (med titlar som En genväg till framgång - pappa betalar) mobiliserar moderaternas väljare. Men att 60- och 70-talets flod av upp-på-barrikaderna-låtar och dagens så kallade popvänster påverkat väljare känns nästan självklart.
Så varför denna snedfördelning? Kulturarbetare är väl generellt sett kända för att vara vänstersympatisörer - men kulturen och den politiska musiken kan väl knappast tillhöra vänsterblocket för det. I ett forum på nätet där frågan diskuteras skriver signaturen snågel: "Vissa säger ju att konst föds ur lidande och röstar man höger så har man väl inte lidit tillräckligt."
(Ja, jag varnade ju för generaliseringar.)
Men om en av konstens uppgifter är att ifrågasätta makten borde ju högerpolitisk musik vuxit fram de senaste socialdemokratiska decennierna. Varför finns det då inga exempel? Vi kan hårdra det lite till och hävda att hyllande av kapitalism och materialism kan anses höger - då har vi plötsligt en hel blingblinghyllande rapkultur att räkna med.
Så kommer Fredde R sitta kvar vid makten för att fler väljare lyssnar på Kanye West och Lil Wayne än Springsteen och Wiehe? Röstar min vän rödgrönt på söndag eftersom det aldrig funnits några konservativa britpopband eller moderata vispopare i hans ipod? Nej, såklart är korrelationen inte så enkel. Det vore att överdriva musikens betydelse. Och underdriva den egna tankeförmågan. Men jag väntar fortfarande på lite skön kd-rock, bara för att balansera upp det.
Krönika publicerad i Smp 16/9 - 2010
Jag frågade en vän vad han tänkte rösta på, och efter svaret "vänster" började vi diskutera varför. Vi gick igenom vad hans föräldrar jobbar med, uppväxten, vad hans vänner röstar på. Sen sa han "alla artister man lyssnar på är ju vänster också, och man har ju alltid sett upp till sina idoler."
Hoppsan. Kan musik på allvar ha ett inflytande på vad folk lägger i urnan? Vilken roande tanke. Den uppenbara följdfrågan blir i så fall: var finns högermusiken? Med undantag från Mange Schmidt och Wille Craafords moderata vallåt Flyter, med den politiskt något otydliga refrängen "om det flyter - låt det flyta, om det funkar låt - det funkar" så ekar historiens skivhyllor med högermusik märkligt tomma.
Det bör direkt sägas att högerextrem vit makt-musik inte är vad jag fiskar efter. Ulthima Thule har nog knappast fått någon att lägga sin röst på Folkpartiet. Jag tror inte heller bratsen i rapgruppen Förstörda För Livet (med titlar som En genväg till framgång - pappa betalar) mobiliserar moderaternas väljare. Men att 60- och 70-talets flod av upp-på-barrikaderna-låtar och dagens så kallade popvänster påverkat väljare känns nästan självklart.
Så varför denna snedfördelning? Kulturarbetare är väl generellt sett kända för att vara vänstersympatisörer - men kulturen och den politiska musiken kan väl knappast tillhöra vänsterblocket för det. I ett forum på nätet där frågan diskuteras skriver signaturen snågel: "Vissa säger ju att konst föds ur lidande och röstar man höger så har man väl inte lidit tillräckligt."
(Ja, jag varnade ju för generaliseringar.)
Men om en av konstens uppgifter är att ifrågasätta makten borde ju högerpolitisk musik vuxit fram de senaste socialdemokratiska decennierna. Varför finns det då inga exempel? Vi kan hårdra det lite till och hävda att hyllande av kapitalism och materialism kan anses höger - då har vi plötsligt en hel blingblinghyllande rapkultur att räkna med.
Så kommer Fredde R sitta kvar vid makten för att fler väljare lyssnar på Kanye West och Lil Wayne än Springsteen och Wiehe? Röstar min vän rödgrönt på söndag eftersom det aldrig funnits några konservativa britpopband eller moderata vispopare i hans ipod? Nej, såklart är korrelationen inte så enkel. Det vore att överdriva musikens betydelse. Och underdriva den egna tankeförmågan. Men jag väntar fortfarande på lite skön kd-rock, bara för att balansera upp det.
Krönika publicerad i Smp 16/9 - 2010
