blablablablablabla
Det är kanske en vecka nu som jag har mått illa. Jag äter grönsakssoppa som mest smakar förpackning och tittar på första säsongen av ännu en serie som handlar om män som dövar sin ångest med att knulla med för smala tjejer. Jag blir så jävla trött samtidigt som jag längtar till nästa sexscen. Mina vänner har skrämt upp mig angående illamåendet. Det är så orättvist att bara tjejer får ta den ångesten tänker jag och häller salt i soppan för att den ska smaka någonting. I serien kommer en scen då chefen smiskar sin kåta sekreterare på rumpan.
Jag är tillbaka i staden nu. Allt är som förut, bara reklam för nya filmer i metron. Den skitfula juldekorationen mitt emot mitt brasserie är till och med kvar. Det är så jävla mycket januari. Kanske årets värsta månad. Det som för några veckor sedan kändes så tryggt och mysigt och ljuvligt är nu bara tomt. Granarna har vissnat, i affären ligger sorgliga knallrosa kalkoner i köttsektionens realåda. Januari är alltid så överraskande, man tänker aldrig att det ska bli ett nytt år. Det bara blir det. Och då tänker man fan också, det blev jävlar ett nytt år.
Allt är som förut. Jag sover för länge, tjänar lite pengar som jag dricker upp dagar och nätter. För dyrt kaffe på något café med för dryga servitörer på dagarna, för billigt vin på för okreddiga barer på nätterna. Idag fick jag en försenad julklapp, ett presentkort på Zara på sextio euro. Jag blev inte ens glad.
Min granne har stängt av internetet igen. Den jävla neurotiska idioten. När jag fixar en egen låda ska jag spela musik hela nätterna så han inte kan sova och halkar efter i sina löjliga låtsaskurser. Men nu har jag varken mp3-filer eller skivor så datorn står tyst. I min nya Walkman får jag lyssna jag på de sju låtarna som följde med om och om igen. Ingen av dem är bra.
Det är samma tankar som förut som är med mig. Samma ångest, bara olika sängar liksom. De blir alltid lite mer förstärkta när man förflyttar sig geografiskt, varthän det än må vara, men det kommer bli bättre snart. Bara jag slutar må illa, bara le connard de putain sätter på internet igen, bara jag får lite mer vin.
Jag är tillbaka i staden nu. Allt är som förut, bara reklam för nya filmer i metron. Den skitfula juldekorationen mitt emot mitt brasserie är till och med kvar. Det är så jävla mycket januari. Kanske årets värsta månad. Det som för några veckor sedan kändes så tryggt och mysigt och ljuvligt är nu bara tomt. Granarna har vissnat, i affären ligger sorgliga knallrosa kalkoner i köttsektionens realåda. Januari är alltid så överraskande, man tänker aldrig att det ska bli ett nytt år. Det bara blir det. Och då tänker man fan också, det blev jävlar ett nytt år.
Allt är som förut. Jag sover för länge, tjänar lite pengar som jag dricker upp dagar och nätter. För dyrt kaffe på något café med för dryga servitörer på dagarna, för billigt vin på för okreddiga barer på nätterna. Idag fick jag en försenad julklapp, ett presentkort på Zara på sextio euro. Jag blev inte ens glad.
Min granne har stängt av internetet igen. Den jävla neurotiska idioten. När jag fixar en egen låda ska jag spela musik hela nätterna så han inte kan sova och halkar efter i sina löjliga låtsaskurser. Men nu har jag varken mp3-filer eller skivor så datorn står tyst. I min nya Walkman får jag lyssna jag på de sju låtarna som följde med om och om igen. Ingen av dem är bra.
Det är samma tankar som förut som är med mig. Samma ångest, bara olika sängar liksom. De blir alltid lite mer förstärkta när man förflyttar sig geografiskt, varthän det än må vara, men det kommer bli bättre snart. Bara jag slutar må illa, bara le connard de putain sätter på internet igen, bara jag får lite mer vin.
