Jag ligger på ett balkonggolv. På sidan, och på vissa ställen - höften, revbenen, knäskålarna – får kakelgolvet det att ömma. Trafikbullret nedanför upphör aldrig och när det kör förbi en stor buss dånar det så högt i någon sekund att ingenting annat kan höras. Mellan stängerna som utgör järnräcket ser man ett stort rött kors på en byggnad, bredvid stora kinesiska tecken. En kinesisk kyrka. Jaha, konstaterar jag. Jag vet inte hur länge jag har legat där. Tjugo minuter, en timme, flera timmar, dagar, år? Smärtan i de vissa punkterna är skön. Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan någon skulle hitta mig. Den mest troliga att göra så är väl städerskan, fast vad skulle hon städa härute? Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan jag skulle dö, om jag bara låg kvar exakt precis såhär. Det skulle förmodligen vara av vätskebrist, och eftersom det är så djävulskt varmt kanske… två, tre dagar? Jag försöker föreställa mig hur törsten känns precis innan man dör av vätskebrist. Då skulle de nog hitta mig, stanken av min i värmen snabbt ruttnande kropp skulle spridas med takfläktarna i hela byggnaden. Städerskorna skulle få i uppdrag att hitta stanken, och då skulle de hitta mig. Precis såhär. På sidan, på balkongen. En stor buss kör förbi och för en sekund kan ingenting annat höras, inte ens mina tankar om förruttnelse.

Kläderna klibbar mot min svettiga kropp. Jag undrar om det är sådan här som deprimerade människor gör, ligger på balkonger och tycker det är skönt att ha ont utan att veta hur länge. Jag funderar på hur det kan kännas att vara deprimerad. Försöker en stund att komma på en definition av vad det innebär. ”När självföraktet blir så stort att man inte kan låta sig älskas” blir jag ganska nöjd med. Fast vad vet jag, jag vet ju verkligen ingenting om depressioner. Men jag trivs i alla fall med att ligga på balkonggolvet. Vinden får en hårslinga at kittla min kind men jag försöker att inte röra mig, kväva tanken att det kan vara en insekt. Jag har mått illa och velat kräkas de senaste åtta timmarna, men där på golvet har det äntligen gått över. Nu känns det ingenting. Ingenting alls. Inte i magen, inte i huvudet, inte i hjärtat. Här ligger jag och är likgiltig, liksom. Med den sköna, ömmande smärtan i revben, höft, knäskålar.