Jag vet. Jag vet hur det är där nu. Jag vet att vårvärmen har kommit, att tjejerna har börjat gå i ballerina igen. Ballerinaskor och smala chinos, den parisiska kvinnans uniform. Jag vet hur turisterna ser ut där de korsar broarna från l’Ile de la Cité, i sina sneakers och shorts med många praktiska fickor. Några av dem stannar och tar kort på varandra med floden som bakgrund. Floden. Jag vet hur det bruna, smutsiga vattnet glimmar i den stekande förmiddagssolen, hur bilarna rusar fram längs kajerna.

Jag vet hur tågen skramlar till och från stationen Corvisart, hur det hörs från hans lägenhet där fönstren står öppna. Hur de alltid måste stå öppna eftersom huset är så gammalt att det inte ens finns ett ventilationssystem. Jag vet hur han klär på sig, jag kan se det framför mig. Jeans, skjorta och kavaj, för att han måste, även om han kommer att svettas på metron. Det vet han också. Jag ser honom stå i trängseln inne i vagnen som en gång var vit och mintgrön men nu är någon slags gulaktig version av de båda. Han håller i sig med ena handen i räcket, i det andra håller han sin telefon, han läser 20 minutes. Förmodligen en artikel om ännu en politikerskandal. Hårfästet vid öronen med de tunna små gråa stråna börjar bli vått av svett.

Han försvinner iväg mot Etoile. Han ser inte hur byggnaderna svischar förbi, hur man kan se in hos de människor som bor på tredje, eller kanske fjärde våningen, han är uppslukad av artikeln. Han ser inte hur många av fönstren står öppna, han ser inte hur solen reflekteras i rutorna, hur den hettar upp det vackra, snirkliga järnet i de franska balkongerna. Han ser inte den unga kvinnan som hänger ut en handduk, eller de barn som springer runt skrattandes i ett dunkelt vardagsrum i en av lägenheterna.

Jag vet hur trafiken flyter fram över boulevarderna, hur träder har börjat få små, små knoppar. Jag vet hur den vita sanden i Tuilerierna dammar, hur det redan sitter många människor i de gröna stolarna kring fontänerna och solar. Jag vet hur barnen i skolorna har sina nya fina vårjackor. Jag vet hur dyra de är och jag vet att de snart kommer att smutsa ner dem.

Jag vet hur hon står utanför sitt jobb och röker. Vant och uttråkat. Jag ser henne le trött men snällt mot någon som ropar något positivt, eller ja, störande, om hur vacker hon är. För det är hon ju. I väskan har hon en kyckling- och ruccolamacka från Monoprix och hon har exakt sjutton minuter på sig att äta upp den, och röka en gång till, innan hon måste gå in och börja jobba igen.

Jag vet hur allting har sin gilla gång. Hur renhållarna i sina knallgröna uniformer sopar, med sina exakt lika knallgröna plastborstar, fimpar och plast och papper ner i vattnet som rinner längs trottoarkanterna. Jag vet hur de unga männen vid korsningen vid Barbès påstridigt försöker sälja cigaretter till rädda och ovana förbipasserare. Jag vet hur allt det beiga tillsammans med de dimmiga avgaserna får hela Paris att se så homogen, så vackert mjölkig och mjuk ut när man spejar ut, med handen vid pannan för att inte bli bländad, från Sacré Coeurs fot.

Allt detta vet jag. Med en sådan överväldigande säkerhet att jag nästan önskar att jag hade glömt.