The Bund är fullt av folk. Blixtar lyser upp hela himlen bakom smoggen, plötsligt som någon tänt en enorm lampa i rymden från öst, väst, norr, söder. Folk ropar till, tittar beundrande, för sent, på den sidan himlen där strålkastaren precis släckts. Framför promenadstråket, på andra sidan floden, tornar Pudongs skyskrapor upp sig, Shanghais skyline. Hettan är tryckande, det är lördag kväll, bunden kokar av människor. Jag sitter på en bänk och glor likgiltigt på den där skylinen.

Så en droppe. Två, tre, fyra. Jag hinner knappt reagera förrän kaos utbryter, paraplyer överallt, hela däcket töms på folk. Snart regnar det med full styrka. Tror jag. Men sen ännu mer intensivt. Sitter kvar. Varför ska jag resa mig. Varför ska jag göra någonting. Kvarblivna kineser går förbi, stirrar, två gubbar ger mig ett paraply. Men jag är redan genomblöt. Nu syns det inte ens om jag gråter, tänker jag. Två pojkar stannar och stirrar. De säger saker på mandarin, jag skakar på huvudet. De pratar ännu mer, jag tittar bort. Ungjävlar, gå härifrån. Till slut går de. Men snart kommer de tillbaka med en polis.

Vem är du, vad gör du här, hur länge har du varit i Kina, översätter man till mig. Varför sitter du bara här? För jag har krossat mitt hjärta svarar mitt huvud men munnen ljuger istället, ljuger för den kinesiska konstapeln. Ljuger och ler och säger no, really, it's fine. Man frågar om jag tänkt kasta mig i floden, oro yttras om jag är psykiskt sjuk. Nej, jag är inte psykiskt sjuk. Jag är bara i Shanghai med ett krossat hjärta, ett hjärta som jag krossat själv, säger jag inte. Jag ler och säger I'm fine, tar min plaskblöta jävla kropp och går därifrån.