Det finns så mycket så mycket så mycket saker jag måste hålla bort från mitt huvud. Måste bygga murar, få det att stanna längt inne i hjärnans dunkla minnescentra, inte fortplanta sig, INTE FORTPLANTA SIG, ner i nervsystemet, för då är det försent, nervernas förgrening genom hela kroppen, då intar det hela mig. Det får inte inta hela mig.

Måste hålla bort brödkanter doppade i äggula, champagne på tisdagar, trosorna vid anklarna, de lila sammetsgardinerna, den allra sista promenaden i parken den allra sista helgen (ÅH HERREGUD, ÅH GUD). Måste hålla bort duscharna i det pyttelilla badkaret i det pyttelilla vattenskadade badrummet, smekta knän under restaurangbord, milen på motorvägarna, känslan av att stå i den kilometerlånga kön i mataffären efter jobbet. Stå där tillsammans. Nätterna, muséerna, marknaderna, händerna, trosorna vid anklarna. Tillsammans.

Hur fan ska jag klara det här.