"Det är skitbra, finns inte en enda snut på ön så ni kan ta weed, svamp och whatever you want. Det finns hur mycket svenskar som helst också, like tons, ni borde åka dit!"

En skränig kanadensisk brud ger oss råd om en liten ö-grupp vi borde åka till. Jag har varit i Indonesien i ett dygn och jag försöker kväva den krypande rädslan av is this it.

Vi är inlåsta på ett hostel. Bali firar silence day och det är olagligt att gå ut på gator och tända lampor under hela dagen. De har låst grinden. Låst in oss. Vi har ingen mat och knappt vatten för kvällen och natten. Ett litet överlevnadsprov! Ett överlevndadsprov med pool, i och för sig. Det börjar mörkna och jag ser inte längre mina vänner där vi sitter ute på terassen.

Det känns klaustrofobiskt. Inte för att vi inte får gå ut, vi kan överleva på cigg och lite nötter. Klaustrofobin som klibbar precis som kläderna som aldrig torkar handlar mer om den här ön. Om människorna som oss. Skräniga kanadensare, fulla svenskar.

Jag vet att jag varje dag kommer fråga mig vad jag gör här. Fast det gör jag i och för sig vad jag än är i världen.