Regnet smattrar hårt mot plåttaket, åskan dundrar från alla väderstreck. Genom de tunna halmvävda väggarna letar sig små, små ljusstrålar in. Hon sover bredvid mig och ljusstrålarna gör små prickar på hennes kropp. Det är väldigt vackert. Vi ligger under våra myggnät, en underbar känsla av falsk trygghet, och lyssnar på regnet, åskan. Vågorna.

Här är det öde. Helt jävla öde. Fyra timmar från fastlandet, tre bungalows och en något större byggnad med ett kök. Och så naturen. Palmerna, sanden, hundarna, geckoödlorna, kokosnötterna, insekterna. Grodorna som kväker genom hela nätterna, sandkrabborna som rusar längs med stranden när de känner vibrationerna från våra steg. I vår lilla vik spolas ibland lite skräp upp och förstör skönheten, stillheten, orördheten, trasiga plastiga små vittnen från en civilisation som faktiskt existerar.

Jag försöker att inte tänka på vad som skulle hända, om någonting skulle hända. Det är 40 minuter till fots genom djungel till närmsta lilla by. Och där finns det knappast någon läkare.

Vi äter ris och spelar kort. Är under långa perioder helt tysta. Vi tvättar oss genom att skopa grundvatten över våra saltindränkta kroppar, det är en befriande känsla. Vi har en dator med filmer, men ingen har ens kommit på tanken att föreslå att vi kanske skulle titta på något. Vi ligger istället och tittar på sandkrabbornas ihärdiga arbete, går då och då rakt ut i havet när solen blir för varm. Det känns som om något vatten aldrig någonsin varit så långgrunt.

En dag tar vi oss genom djungeln till den där byn. Det finns en liten stig som då och då är så otydlig att vi får låta hunden som går med oss visa vägen. Passerar några enorma betande bufflar, blir skiträdda och slås av vår okunskap om enorma bufflar. Över ett litet träsk med massor med svarta larver, förbi ett ruckel med två väldigt vaktiga vakthundar, över knaggliga brokonstruktioner.

I byn köper vi vatten och ler mot människor. Försöker att göra ett gott intryck. Alla barn vinkar och ropar i vanlig ordning ”HELLOOO!”. Jag undrar vem och varför som har lärt barnen att alltid göra så. Men det är ganska gulligt. Det börjar skymma när vi går tillbaka, vi tappar nästan bort oss, men hundens spår leder oss tillslut tillbaka till vår lilla vik, vår plats i universum. Solen har redan gått ner när vi tar av oss alla kläderna och går ut i vattnet.