Du hade otur som fick den kroppen du fick, säger hon plötsligt en kväll. Jag håller på att sminka över alla mina tiotusentals finnar som trots mängden får plats i mitt ansikte, och kan därför av uppenbara skäl inte direkt säga emot. Ja, med alla dina krämpor som du har och klagar över, fortsätter hon. Jaha. Jag har alltid tänkt att min kropp varit ganska... stark. Jag vet att hon inte menar illa men jag försöker högt komma på något positivt med denna 60 kilos organsammansättning och hon säger sluta vad löjlig du är.

Jag är nog ganska löjlig. En ganska löjlig människa med en svag kropp. Svag i köttet men stark i tron, som Sundström sjunger.

Det är ganska smärtsamt men också förlösande att revidera sig själv. Som när baksmällan släpper, skriver Skäringer. Som när dimman lättar, när man börjar se längre än sina egna fötter. Där borta kanske man börjar ana nånting, man får tag i det men det är lika jävla halt som tvålen i duschen. När man börjar förstå att man är svag. Inte stark.

Hans mamma sa en gång att eksem var psykosomatiska, och avfärdade på en sekund mina kliande händer med att det var mitt eget fel. Sånt får man säga när man är läkare.

Den här kroppen skälver av gråt, av beröring, av utmattning, av extas, av trötthet, av hunger. Händerna kliar, ansiktet ömmar, ryggen skriker, mellangärdet bränner. Den innebos av en lite skör själ men en ganska stark tro. Den är kanske svag, men den är ganska fin också. Och den är min.