Jag sprang ut i den tidiga skymningen

ville sträcka handen genom himlen

men skyndade tillbaka hem för att inte bränna vid potatisen.

Jag ser likhet mellan mej och potatis;

aktas för stötar,

aktas för kyla.

Vid minsta källarljus -

dessa famlande stängar.

 

Varför inga instrument till all min instängda lust.

 

Jag är en nedsölad sko

på en överfull gata,

jag är en herrelös hund

full av efterhängsen kärlek

bland likgiltiga nedsölade skor.

 

Jag har hört äkta par på måttbeställda skumplastmadrasser

klaga över uteblivna upplevelser -

jag förstår deras leda.

Jag har känt smekningar fastklibbade som tuggummin.

 

Jag stretar med min sega hud.

Jag tuggar mina vitsar.

Jag var den fula ankungen som aldrig förvandlades till svan.