Från 15/08 2011. Hittade det nu. Det har fan gjort sig förtjänt av att få ligga här och gosa med resten av deppet.

 

Du sa men vad är det för fel då, och jag sa jag vet inte men jag var bara så himla lycklig där. Vi satt på din stora säng i ditt pojkrum som det känns som om jag suttit på hela mitt liv och du var tyst som du brukar. Sen sa du att du aldrig hört mig säga att jag var lycklig förut. Det var början på juli utanför och jag var ful i håret som vanligt och jag sa att jag var nog lycklig med dig en gång i tiden, men inte med allt det andra.

Och mina vänner ville inte lyssna såsom du, jag tror att de är rätt trötta på mig vid det här laget. Fast det är väl förklarligt, man inte vill höra att någon inte är glad att se dem, att någon hellre ville vara långt, långt borta. Långt bort ifrån sig själv och därmed långt bort ifrån alla som oundvikligen definierar en själv. De som hade varit i Indien sa men slutaaaa och fånga dagen och sådana där saker man lär sig att inse i Indien, någon annan sa jag ska låta dig sörja.

Sörja. Sörja vad? Sig själv kanske. Då blir det ett väldigt långt sörjande.

Nu blåser höstens vindar över världens utkant vid min sjö. Jag har inte kommit fram till någonting. Som vanligt känns det bara som jag har gjort väldigt många människor besvikna.