Jag älskade hans hår. Tjockt, långt, brunt med gråa strån vid tinningarna. På vardagarna älskade jag att somna på hans axel i den stora sängen när vi tittade på dagens Le petit journal på hans telefon. Jag älskade när vi cyklade, hela vägen ut till Bois de Bologne och låg där i gräset tills vi somnade. Jag älskade att stå hand i hand i kön till kassorna på Carrefour. Jag älskade att åka bil ihop. Jag älskade helgerna på landet i huset som var en gammal kvarn. Jag älskade att titta på allvarliga politiska program som jag fattade hälften av om jag hade tur. Jag älskade att titta på hans koncentrerade ansikte när han lyssnade, och jag älskade när han då och då vände sig mot mig och förklarade. Jag älskade hur vi garvade. Jag älskade hur han alltid garvade högst, gömde sorgen. (Jag hatade när sorgen ändå syntes i ögonen.) Jag älskade hur vi drack champagne, åt på restauranger och knullade som om det inte fanns någon morgondag. För vi visste att det inte fanns någon morgondag.

Jag älskade så mycket. Jag älskade så mycket samtidigt som det skavde. Hjärtrummen skavde mot varandra, som om de inte hade nog med rum bakom sternum. Och jag tänkte: om jag älskar såhär mycket och det skaver såhär mycket - då kommer det aldrig sluta att skava. Detta är min jävla lott.