Solrosfält på serbisk landsbygd passerar och jag tänker på att inte vara oumbärlig. Solrosfält på serbisk landsbygd passerar och jag tänker på att det finns ingen människa som inte skulle klara sig utan mig.

Vänner är temporära, flyktiga som en romans en natt på en innergårdsklubb i Budapest. Det blixtrar till, vackert, fantastiskt. Men man klarar sig utan just mig. Man kan ju ta en annan.

Som de kulörta lyktorna som sträcker sig över de smutsiga barerna, en i varje färg, en av varje sort som tillsammans bildar det festliga. Bara den röda är tråkigt och går den gröna sönder gör det inte så mycket egentligen.

Jag är en liten lampa i ett myllrande hav av nationaliteter där på innergården. För mycket smink och förväntningar, för billiga öl och lines. Tillsammans lyser vi. Tillsammans är vi Stämningen.

Jag är någon annans tidsfördriv.

För utan någon annan blir man ju galen.

Nu passerar solrosfälten utanför, hettan får det att rinna vatten på rutorna inne i tåget. Raka vägen till nästa stad av dammiga kommunismruiner och speedande hjärtslag. Raka vägen, vätskeersättning, ensamhetsersättning.