Jag trycker ner de rosa spetstrosorna mellan matlådan och farmakologihäftet. Det är mars, våren har ångrat sig och det har börjat snöa igen. Gröna linjen klockan åtta en måndagmorgon. Den sällsamt dåliga idén. Jaja, han är något av det snyggaste jag sett. Jaja, det här var väl onödigt. Jaja, vi hörs väl.

 

Det är så mycket lättare att skriva om sina trosor och vackra män än det som egentligen betyder något.

 

Börjar i terapi. Börjar meditera. Det här kan vi lösa! säger terapeuten. Nej, men det kan vi ju faktiskt inte, skrattar jag. Jo, det tror jag verkligen! säger terapeuten. Om det ändå vore så enkelt att det handlade om trosor och män tänker jag. Jag skiter i trosor och män. Fy fan vad jag skiter i trosor och män.

 

Det handlar om mig.

 

På avdelningarna dör patienterna. Världen brinner. Jag kånkar omkring på min skuld. Världen brinner och det är helt jävla obegripligt. Hur kan ni bara sitta där? Varför är ni inte upprörda?

 

Varför gör vi inte revolution. Varför står ni inte bredvid mig. Varför tycker ni att det är trevligare när det är tyst.

 

(Ilskan mot andra är ilskan mot mig).

 

På avdelningarna fortsätter patienterna att dö.

"Vi har gjort bedömningen att det nu är dags att avbryta all behandling."

Förtöj mej vid något som håller.

Gör världen logisk.

Älska mig.

 

Jag trycker ner de rosa spetstrosorna mellan matlådan och farmakologihäftet. Titta här, veganskt och ekologiskt som bevis på vilken duktig människa jag är. Kursmaterial till läkarlinjen som bevis på vilken duktig människa jag är. Rosa spetstrosor som bevis på vilket jävla sexliv jag har.

 

Men inga vackra män kan få världen att sluta brinna.
Ingen mans kletiga kärlek kan älska mig hel.

 

Man kan inte gå i terapi för hela det västerländska samhället. Det här självhatet kan man inte meditera bort.