Det är årets mörkaste dag och trafiken sniglar sig fram längs Øster Søgade. Röda bakljus som en lång julgransslinga. På Rigshospitalets tak lyser två julgranar som får den enorma byggnaden med helikopterplatta och allt att bli ett skepp som seglar rakt ut i den kolsvarta natten. Jag kan inte förklara varför jag kom hit. Jag kan inte förklara varför jag åker.

Jag löpte i Fælledparken i höstens overkliga eftermiddagssol. Jag såg spegelbilden av mig själv när jag hade sex i ett takfönster på Jagtvej. Sommarens sista dag drack jag skumpa i en båt i Christianshavn i mina nya silverskor. Jag var full och drog upp tröjan på en studsmatta i en villaförort. Jag svettades i den jävla läkarrocken de nio trapporna upp till neurokirurgen. Jag sa fel, jag gjorde mig inte förstådd. Jag skrek på en rasistisk dansk i rökrummet och cyklade vilse på hemvägen.

Søgade löper längs sjöarna som inte är sjöar. Det är en kanal. Det har jag försökt förklara massa gånger men köpenhamnarna kallar dem ändå för sjöar. Vattnet är svart som olja, svanarna syns inte till längre.

Jag stekte mina biffar på gasspisen. Jag plockade murgröna utomhus och satte i vatten. Jag cyklade längs motorvägen till Gentoftes psykiatriska och lyssnade på människoöden och psykets vindlande gångar. Jag satt på dansklektioner där jag inte lärde mig något bara för att jag inte hade något bättre för mig. Jag dejtade. Jag sa ja. Jag bjöd in. Men ensamheten bor i alla städer.

Jag drömmer om en framtid med mannen jag är i en relation med. När han kommer går jag runt Tivoli med honom i handen och tänker att de gamla skraltiga attraktionerna måste göra det här roligt för jag kan inte göra det här roligt. Oh my god vad är det här.

Helt klädd i vitt tog jag en uber till Mariott hotell. Det var fri bar och i Kødbyen är allt tillåtet. Jag var helt klädd i vitt, DJ:n var drag, jag skrek att jag aldrig skulle dansat såhär på en straight klubb.

Jag vaknade i ett rum på Amager till doften av nybakat bröd. Han rättade mina uttal, sa att jag ska skriva böcker som Karen Blixen eller nej hellre Susanne Brøgger, Karen Blixen var ju galen. Han tog med mig till Amager strand en iskall vinterdag och bob hund hade lärt honom att säga "du är för fin för mig" så det sa han ganska ofta. Han skojade att jag förbrukar män, ångrade sig och skickade förlåt-sms. Han åt frukt med kniv. Han valde for women-kategorin när han såg porr. Den sista kvällen lärde han mig att spela tärning på en rökig journalistbar och jag ville aldrig att det ska slut. Bara en runda till. Bara en runda till. Bara en runda till.

Trafiken ligger lika tät i hela indre by, den lättar knappt förrän vi kommer till gränskontrollen. Jag vet inte varför jag kom hit. Det var nog snarare ett tvång än en lust, ett obevekligt måste. Vi kör över Knippelsbro, passerar Ravelinen, Christianshavn, kör en evighet under de fula juldekorationerna på Amagerbrogade. Jag vet inte varför jag åker härifrån. Jag tror att min ork är slut. Ensamheten bor i alla städer. Den är med mig vart jag än går. Den är min skugga, den sover i mitt bröst.

Jag vet att ett sovrum på Amager, for women-porr och nybakat bröd snart blir lika verkningslösa som skraltiga attraktioner. Jag lovar mig själv att sitta i båten. Att sluta romantisera och förälska. Du och jag har ju skapat något, något annat. Det ska jag låta vara, i alla fall ett tag till.

Jag åker över bron inte ett dugg klokare, endast ett språk rikare.

Varför gör jag allt det här?

I wanna know what love is.
I wanna know what love is.
I wanna know what love is.