Det är tisdag den 19 juni 2018 och jag cyklar på väg hem till honom för att hämta mina saker. Det blåser och är  kallt, den tryckande försommaren i maj har passerat. De tropiska nätterna, barrundorna på sommargatorna, euforin över att äntligen vara fri har sjunkit undan. Ska jag lägga det i en låda, frågade han. Nej, bara lägg fram allt, svarade jag.

 

Parkerar cykeln på gruset där alkisarna alltid hänger. Orkar inte låsa fast den ordentligt, ska inte vara borta länge. Minns koden. 0223. Går de fyra trapporna upp. Förväntar mig att känna saknad och nostalgi, men i bröstet lägger istället en tung, tryckande känsla av olust och oro sig tillrätta. Just det, så var det ju också. Passerar vädringsbalkongen där vi satt när vi varit ihop ett år, eller var det två? När jag försökte göra slut men inte lyckades. Försökte säga till dig att du måste uppskatta mig mer, jag behöver mer än det här. Jag brukade ofta i hemlighet önska att våra vänner skulle säga det till dig. "Hörru, du måste step it up nu. Fattar du inte att hon lämnar dig annars". Step it up. Så skulle nån säga. Som en jävla amerikansk film. "Hörru, hennes betydelselösa ligg behandlar henne bättre än du". Jag lyckades inte. Inte göra slut, inte få dig att fatta. Jag backade och sa förlåt. 

 

Dörren in till lägenheten är öppen som vanligt. Det luktar som hemma, ett hem jag haft. Men också som honom. Jag tyckte aldrig om hur han luktade. Jag försökte säga det när vi började träffas, försökte säga att han kanske skulle duscha eller tvätta sina kläder eller använda deo eller parfym. Han tog otroligt illa vid sig. Den överdrivna reaktionen fick mig att tänka att han nog aldrig fått kritik av någon han brydde sig om. Kläderna luktade källare, hans intorkade svett som mina gamla släktingar. Jag tänkte mycket på ojämlikheten i det. Kvinnor som rakar sina hela kroppar, smörjer in huden med något dyrt body butter som luktar vanilj och macadamia, fan det finns ju till och med parfym för fittan nu, enbart på grund av den totala skräcken att en man hitta det minsta ofräscha på hennes kropp. Och den här mannen som nästan började gråta när jag bad honom tvätta sina kläder. Det gjorde han inte förresten, tvättade sina kläder. Ett tag in i relationen skaffade han en städerska som också tvättade. Jag hatade det men han började lukta bättre, lägenheten blev mer trivsam, så jag var tyst.

 

Jag vet att städerskan var där igår. Ändå är det redan stökigt. Jag blir inte ens förvånad, knappt ens besviken, när jag inser att han inte lagt fram någonting. På ett märkligt sätt känns det som en vinst, en anledning att fortfarande få vara arg. Jag skriver "tack för hjälpen" på messenger. Jag vet att han kommer få panik och ångest, vilket är det jag vill. Hur kan han inte vara nervös över att jag ska komma hit? Hur kan han inte tänkt på mig igår kväll? Rotar i den jävla garderoben efter mina saker. Garderoben som jag tidigt in i relationen hjälpte till att styra upp. Före städerskan, det låg kläder i två decimeters djup på hela golvet. Jag ska inte fixa den här mannen, tänkte jag. Jag ska inte vara den här flickvännen, tänkte jag. Jag ska bara hjälpa till med den här garderoben. Nu ligger det grejer överallt igen. Lyfter på femton ostrukna skjortor och rotar fram min fula balklänning. 

 

Minns nobelefterfesten, taxin dit i sammanbiten tystnad. Hur jag i den fula klänningen och högklackat klättrade över snödrivorna fram mot kön medan han höll en utläggning om vad som var värt mest - pengar eller tid? Om en person med mycket tid gör en osjälvisk insats för någon är ju det inte lika mycket värt som en person med lite tid gör det. Om en person med lite tid istället köper något istället för att ägna tid borde det därför inte anses fult. Ungefär så gick resonemanget. Jag försökte att hålla tillbaka mina motargument. Vill inte ha bråk, måste du resonera sådär konstigt igen, inte nu, inte här, nu ska vi ju på fucking nobelefterfest. Så ofta som jag höll tillbaka, inte ville sabba stämningen. Blev istället tyst och kort. Man visste aldrig när en kväll kunde förstöras.

 

Du köpte mig inte presenter och du gjorde aldrig något osjälviskt för mig.

Du hade både massor av pengar och massor av tid. 

 

Packar ner vibrator, hårspray, skor, tröjor jag glömt bort. En yogamatta, som jag i och för sig fick i present. Enkom för att jag skulle yoga med honom hemma i lägenheten. Annars gjorde han det inte. Och vibratorn också förresten, en gåva från Japan. För att sexet skulle bli bättre. För att det inte skulle ta så lång tid för mig att komma, för att han inte orkade vänta. Tänk att han sa så. Tänk att när jag försökte förstå varför vi hade sex mer sällan, när jag försökte hitta in och nå fram, svarade att det kanske var för att det tog så lång tid för mig att komma. Ditt pojkiga fåraktiga jävla ansiktsuttryck i kylan på kajen i Hammarby sjöstad när jag sa om du sårar mig så igen kommer jag att lämna dig, fattar du det? Din fula jacka och sitt snoriga förlåt. 

 

Jag längtade så mycket efter att han skulle ta på mig. Bara hålla om mig. Sitta bredvid mig på festerna vi var på, inte lämna mig i soffan och gå bort till sina vänner. Jag försöker tänka på hur det kändes att kyssa honom, men det enda som minnet spelar upp är när han skjuter bort mig. Han tyckte inte om att kyssas ute på stan. Tyckte inte om att hångla när hångel inte ledde till sex. Och han ville inte ha sex. 

 

Jag cyklar hem. Har inte ens hittat alla grejer. Han har inte läst mitt meddelande. Jag känner mig inte fri, känner mig inte färdig. När jag kommer hem har han skrivit. Fan förlåt, jag trodde det var i morgon. Inte fri, inte färdig. Skickar arga meddelande tillbaka. Han svarar inte. Tystnad. Denna öronbedövande tystnad, som jag suttit i den och väntat på att han ska tala. Inte fri, inte färdig. Arg och ledsen. Fortfarande längtande. Längtande efter att han ska förstå. Efter att tystnaden ska brytas. Jag inser nu att jag längtat i tre år. Att något av alla hans förlåt faktiskt skulle betyda något. Att det skulle leda till en förändring. Att han skulle kyssa mig tillbaka, hålla om mig och inte gå.