Snart är allting annorlunda. Festivalerna är bättre med asfalt, med dyra öltält, med lägenhet kvarteret bort. Det ligger bebisar i livmödrarna på varenda en och vi säger till varandra att snart är allting annorlunda.

 

Allting är redan annorlunda. Alla har pengar. Alla har jättemycket pengar. Jag går på gatorna och kommer inte på mig för vad jag ska göra. Jag vill inte köpa något med mina jättemycket pengar. Jag vill inte köpa en ny fin kamera. Jag vill inte ta några foton. Jag vill inte lyssna på nya låtar. Jag vill inte ha fina kläder. Då och då, titt som tätt, vill jag dejta nya män. Då och då vill jag skaka av mig allt, skaka av mig dig. Tove säger att det kanske är känslan som kommer först, det kemiska, biologiska, liksom pow pow sympaticuspåslag och sedan tolkningen och försöket att förstå.

 

Så kanske det är. 

 

Jag säger till dig "älskling, vi har allt". Jag säger älskling nog mest för att jag vill testa hur det känns att säga det (det känns inte naturligt alls, bara som ett skådespel, inte som loulou, inte som chouchou). Jag säger vi har allt för jag tänker att det är sant. Älskling, vi har pengar, vänner, bostäder, arbeten, ungdomen, varandra och friheten. Jag säger det för jag har knullat hela natten med en annan man som knullade mig bättre än någon man gjort på länge, och sen sitter jag ändå i din soffa och du kallar mig älskling. Tänder ljus, serverar mig din bästa sallad. Låter mig lägga huvudet på ditt bröst, lyssna på din långsamma hjärtrytm. Du är nästan bradykard. Du springer med lätthet en mil under timmen. Det är väl att ha allt om något.

 

Vi kommer inte ifrån att det hela känns som ett skådespel. Bebisarna i livmödrarna, öltälten, lägenheterna. Vi leker vuxna. Vi leker kära. Vi leker vad vi tror att livet ska vara. Jag går på gatorna, tittar in i skyltfönstrena och begär ingenting. Jag längtar inte. Det är lugnt. Det är tyst. Det är utsövd, det är god mat, det är betala utan att lyssna på priset. Det är en katt i knäet framför brasan hos dina föräldrar efter en journatt. (Äntligen, en egen journatt). Men jag kan inte komma på något annat jag vill ha just nu. 

 

Och när jag då och då gör det, hittar tillbaka till något yngre i mig, något trånande, något tvekande, skavigt, bultande, omdanande, så är det nog mest ett sympaticuspåsag. Det är i alla fall den rådande förklaringsmodellen.