Jag hade glömt bort ljudet. Hur en storstad låter. Hela tiden. Låter. Över hela landet har en tryckande indiansommar brett ut sig. Ett sista ihållande andetag av hetta och molnlöshet så långt ögat når. Det gör att vi måste ha alla fönster öppna här på vår boulevard i utkanten av världen. Höra de gamla vagnarna på sexans linje rassla in på perrongen, bilarna som tutar, marknaden som kommer och går.

När man vaknar och drar undan de tunga violetta sidengardinerna slår solens strålar obarmhärigt emot en. Jag ligger i sängen och det enda jag ser är de där stora gardinerna och den klarblå himlen bakom de vissnande kastanjeträdens kronor. Bladen är redan gula. Hösten skiter i indiansommar. Han säger att träden är sjuka, de har fått någon slags mask och kommer alla att dö. Det är därför löven redan faller. Det spelar ingen roll. Den kommande årstid är den vår de svaga kallar höst. Jag älskar.

Dagarna spenderar jag på formaliteter. Går till diverse kontor med diverse papper. Svettas mellan skyskraporna i La Défense där luften står helt stilla. Får människor att tro att jag pratar bättre franska än jag gör. Blir tillsagd att ha andra skor. Ringer samtal, skriver mejl. Tror att allt kommer lösa sig, tror att inget kommer lösa sig. Hetsröker lucky noirs för att lugna ner mig. Lugnar ner mig.

Lyssnar på metrorasslet. Glor på de sjuka träden utanför fönstret. Försöker ha perspektiv. Jag har inte mask och jag kommer inte att dö.