Regnet smattrar hårt mot plåttaket, åskan dundrar från alla väderstreck. Genom de tunna halmvävda väggarna letar sig små, små ljusstrålar in. Hon sover bredvid mig och ljusstrålarna gör små prickar på hennes kropp. Det är väldigt vackert. Vi ligger under våra myggnät, en underbar känsla av falsk trygghet, och lyssnar på regnet, åskan. Vågorna.

Här är det öde. Helt jävla öde. Fyra timmar från fastlandet, tre bungalows och en något större byggnad med ett kök. Och så naturen. Palmerna, sanden, hundarna, geckoödlorna, kokosnötterna, insekterna. Grodorna som kväker genom hela nätterna, sandkrabborna som rusar längs med stranden när de känner vibrationerna från våra steg. I vår lilla vik spolas ibland lite skräp upp och förstör skönheten, stillheten, orördheten, trasiga plastiga små vittnen från en civilisation som faktiskt existerar.

Jag försöker att inte tänka på vad som skulle hända, om någonting skulle hända. Det är 40 minuter till fots genom djungel till närmsta lilla by. Och där finns det knappast någon läkare.

Vi äter ris och spelar kort. Är under långa perioder helt tysta. Vi tvättar oss genom att skopa grundvatten över våra saltindränkta kroppar, det är en befriande känsla. Vi har en dator med filmer, men ingen har ens kommit på tanken att föreslå att vi kanske skulle titta på något. Vi ligger istället och tittar på sandkrabbornas ihärdiga arbete, går då och då rakt ut i havet när solen blir för varm. Det känns som om något vatten aldrig någonsin varit så långgrunt.

En dag tar vi oss genom djungeln till den där byn. Det finns en liten stig som då och då är så otydlig att vi får låta hunden som går med oss visa vägen. Passerar några enorma betande bufflar, blir skiträdda och slås av vår okunskap om enorma bufflar. Över ett litet träsk med massor med svarta larver, förbi ett ruckel med två väldigt vaktiga vakthundar, över knaggliga brokonstruktioner.

I byn köper vi vatten och ler mot människor. Försöker att göra ett gott intryck. Alla barn vinkar och ropar i vanlig ordning ”HELLOOO!”. Jag undrar vem och varför som har lärt barnen att alltid göra så. Men det är ganska gulligt. Det börjar skymma när vi går tillbaka, vi tappar nästan bort oss, men hundens spår leder oss tillslut tillbaka till vår lilla vik, vår plats i universum. Solen har redan gått ner när vi tar av oss alla kläderna och går ut i vattnet.

Det är din tjugoandra födelsedag, vi står på ett fullt dansgolv intill en mörk strand där fyrverkerier då och då lyser upp himlen. Det är din tjugoandra födelsedag och vi säger att de är för dig. Det är din tjugoandra födelsedag och det enda jag vill är att du ska vara glad. Glad, glad glad. Det enda jag vill i hela världen just då är att du ska må bra. Det är din tjugoandra födelsedag och DJ:n spelar en dubstepversion av en låt som jag inte ens visste fanns i inspelad version. Den låten! Låten vi lyssnade på! Det är din tjugoandra födelsedag och just det ögonblicket känns så perfekt. Menat. Det är din tjugoandra födelsedag och jag hoppas innerligt att du kommer att komma ihåg detta, och att vi kommer göra ungefär samma sak på just denna dagen, denna natten, många år framöver.

Du hade otur som fick den kroppen du fick, säger hon plötsligt en kväll. Jag håller på att sminka över alla mina tiotusentals finnar som trots mängden får plats i mitt ansikte, och kan därför av uppenbara skäl inte direkt säga emot. Ja, med alla dina krämpor som du har och klagar över, fortsätter hon. Jaha. Jag har alltid tänkt att min kropp varit ganska... stark. Jag vet att hon inte menar illa men jag försöker högt komma på något positivt med denna 60 kilos organsammansättning och hon säger sluta vad löjlig du är.

Jag är nog ganska löjlig. En ganska löjlig människa med en svag kropp. Svag i köttet men stark i tron, som Sundström sjunger.

Det är ganska smärtsamt men också förlösande att revidera sig själv. Som när baksmällan släpper, skriver Skäringer. Som när dimman lättar, när man börjar se längre än sina egna fötter. Där borta kanske man börjar ana nånting, man får tag i det men det är lika jävla halt som tvålen i duschen. När man börjar förstå att man är svag. Inte stark.

Hans mamma sa en gång att eksem var psykosomatiska, och avfärdade på en sekund mina kliande händer med att det var mitt eget fel. Sånt får man säga när man är läkare.

Den här kroppen skälver av gråt, av beröring, av utmattning, av extas, av trötthet, av hunger. Händerna kliar, ansiktet ömmar, ryggen skriker, mellangärdet bränner. Den innebos av en lite skör själ men en ganska stark tro. Den är kanske svag, men den är ganska fin också. Och den är min.

Hjärtat tar aldrig semester
Det bultar i mitt öra varje natt
Försöker muta det med sprit och cigaretter
Det lugnar inte hjärtat mitt ett skvatt

Nej, hjärtat tar aldrig semester
Det jobbar övertid och kommer aldrig hem
Hur fort det än går blir man ändå alltid efter
Hundraåttio bpm

Jag ligger på ett balkonggolv. På sidan, och på vissa ställen - höften, revbenen, knäskålarna – får kakelgolvet det att ömma. Trafikbullret nedanför upphör aldrig och när det kör förbi en stor buss dånar det så högt i någon sekund att ingenting annat kan höras. Mellan stängerna som utgör järnräcket ser man ett stort rött kors på en byggnad, bredvid stora kinesiska tecken. En kinesisk kyrka. Jaha, konstaterar jag. Jag vet inte hur länge jag har legat där. Tjugo minuter, en timme, flera timmar, dagar, år? Smärtan i de vissa punkterna är skön. Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan någon skulle hitta mig. Den mest troliga att göra så är väl städerskan, fast vad skulle hon städa härute? Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan jag skulle dö, om jag bara låg kvar exakt precis såhär. Det skulle förmodligen vara av vätskebrist, och eftersom det är så djävulskt varmt kanske… två, tre dagar? Jag försöker föreställa mig hur törsten känns precis innan man dör av vätskebrist. Då skulle de nog hitta mig, stanken av min i värmen snabbt ruttnande kropp skulle spridas med takfläktarna i hela byggnaden. Städerskorna skulle få i uppdrag att hitta stanken, och då skulle de hitta mig. Precis såhär. På sidan, på balkongen. En stor buss kör förbi och för en sekund kan ingenting annat höras, inte ens mina tankar om förruttnelse.

Kläderna klibbar mot min svettiga kropp. Jag undrar om det är sådan här som deprimerade människor gör, ligger på balkonger och tycker det är skönt att ha ont utan att veta hur länge. Jag funderar på hur det kan kännas att vara deprimerad. Försöker en stund att komma på en definition av vad det innebär. ”När självföraktet blir så stort att man inte kan låta sig älskas” blir jag ganska nöjd med. Fast vad vet jag, jag vet ju verkligen ingenting om depressioner. Men jag trivs i alla fall med att ligga på balkonggolvet. Vinden får en hårslinga at kittla min kind men jag försöker att inte röra mig, kväva tanken att det kan vara en insekt. Jag har mått illa och velat kräkas de senaste åtta timmarna, men där på golvet har det äntligen gått över. Nu känns det ingenting. Ingenting alls. Inte i magen, inte i huvudet, inte i hjärtat. Här ligger jag och är likgiltig, liksom. Med den sköna, ömmande smärtan i revben, höft, knäskålar.

Jag vet. Jag vet hur det är där nu. Jag vet att vårvärmen har kommit, att tjejerna har börjat gå i ballerina igen. Ballerinaskor och smala chinos, den parisiska kvinnans uniform. Jag vet hur turisterna ser ut där de korsar broarna från l’Ile de la Cité, i sina sneakers och shorts med många praktiska fickor. Några av dem stannar och tar kort på varandra med floden som bakgrund. Floden. Jag vet hur det bruna, smutsiga vattnet glimmar i den stekande förmiddagssolen, hur bilarna rusar fram längs kajerna.

Jag vet hur tågen skramlar till och från stationen Corvisart, hur det hörs från hans lägenhet där fönstren står öppna. Hur de alltid måste stå öppna eftersom huset är så gammalt att det inte ens finns ett ventilationssystem. Jag vet hur han klär på sig, jag kan se det framför mig. Jeans, skjorta och kavaj, för att han måste, även om han kommer att svettas på metron. Det vet han också. Jag ser honom stå i trängseln inne i vagnen som en gång var vit och mintgrön men nu är någon slags gulaktig version av de båda. Han håller i sig med ena handen i räcket, i det andra håller han sin telefon, han läser 20 minutes. Förmodligen en artikel om ännu en politikerskandal. Hårfästet vid öronen med de tunna små gråa stråna börjar bli vått av svett.

Han försvinner iväg mot Etoile. Han ser inte hur byggnaderna svischar förbi, hur man kan se in hos de människor som bor på tredje, eller kanske fjärde våningen, han är uppslukad av artikeln. Han ser inte hur många av fönstren står öppna, han ser inte hur solen reflekteras i rutorna, hur den hettar upp det vackra, snirkliga järnet i de franska balkongerna. Han ser inte den unga kvinnan som hänger ut en handduk, eller de barn som springer runt skrattandes i ett dunkelt vardagsrum i en av lägenheterna.

Jag vet hur trafiken flyter fram över boulevarderna, hur träder har börjat få små, små knoppar. Jag vet hur den vita sanden i Tuilerierna dammar, hur det redan sitter många människor i de gröna stolarna kring fontänerna och solar. Jag vet hur barnen i skolorna har sina nya fina vårjackor. Jag vet hur dyra de är och jag vet att de snart kommer att smutsa ner dem.

Jag vet hur hon står utanför sitt jobb och röker. Vant och uttråkat. Jag ser henne le trött men snällt mot någon som ropar något positivt, eller ja, störande, om hur vacker hon är. För det är hon ju. I väskan har hon en kyckling- och ruccolamacka från Monoprix och hon har exakt sjutton minuter på sig att äta upp den, och röka en gång till, innan hon måste gå in och börja jobba igen.

Jag vet hur allting har sin gilla gång. Hur renhållarna i sina knallgröna uniformer sopar, med sina exakt lika knallgröna plastborstar, fimpar och plast och papper ner i vattnet som rinner längs trottoarkanterna. Jag vet hur de unga männen vid korsningen vid Barbès påstridigt försöker sälja cigaretter till rädda och ovana förbipasserare. Jag vet hur allt det beiga tillsammans med de dimmiga avgaserna får hela Paris att se så homogen, så vackert mjölkig och mjuk ut när man spejar ut, med handen vid pannan för att inte bli bländad, från Sacré Coeurs fot.

Allt detta vet jag. Med en sådan överväldigande säkerhet att jag nästan önskar att jag hade glömt.

Tystnaden. Tystnaden som uppstår i och med avsaknaden av trafik. Vågornas slöa och rytmiska slag mot den vita korallsanden, hästhovar som klapprar förbi, någon reggaelåt från ett av de alla bambucaféerna längs med stranden. Det avlägsna hamrandet som skvallrar om turismexpansionen. Vi är kanske här precis innan det boomar, säger vi. Vattnet är så turkost att det nästan är grönt. Katterna är smala och stirrar hotfullt med sina stora knallgröna ögon när de stryker omkring, alla svanslösa. Vi spenderar sex dagar i horisontalläge. I hängmattor, på solstolar, på sand, puffar, kuddar, i sängar. I havet. Jag lär mig att jag flyter.

Vi ser vilda sköldpaddor, vilda turister. Droger och korallrev. En natt ligger vi i solstolar på stranden och allt är bara svart svart överallt förutom den enorma överväldigande stjärnhimlen och där ser jag the southern cross – stjärntecknet som bara kan skådas på södra halvklo tet.

Ser och lyssnar. Ser det allt det vackra. Lyssnar på tystnaden.

Huden på mina fingrar är bubbling. Pyttepyttesmå bubblor som trycker upp huden, får den att klia. Så här har mina eksem inte betett sig förut. Vi sitter på en färja mellan två indonesiska öar. Jag inspekterar bubblorna, tjejen i sätesraden framför oss vänder sig om och inspekterar oss. För kanske trettionde gången. Högra lillfingret är värst, där är nästan hela ena sidan täckt av bubblorna. Det kliar.

Utanför stort hav. Vet inte vilket. Flera små öar avtecknar sig mot horisonten. Några nära, några längre bort. Jag saknar det, havet, jag vill hoppa i, simma runt. Hon ligger med huvudet vid mina ben och sover. Jag känner det korta håret mot låret. Det är mysigt och det får mig att sakna känslan av kort killhår. Tjejen framför oss håller nu på att sminka sig, drar vant någon slags svamp över ansiktet. Det blir konstigt vitt, nästan grått. Jag gissar att hon försöker få sin mörkare indonesiska hy att se ut mer som vår. Det korta håret vid mitt lår rör på sig, hon vaknar. Snart kommer vi mötas av böneutrop och moskéer, istället för Visnu och Shiva.

When routine bites hard
ambitions are low
And resentment rides high
but emotions won’t grow
And we’re changing our ways
taking different roads
Love, love till tear us apart again


Joy Division, Love will tear us apart

Sarah måste ha ringt honom när jag sov för han såg inte förvånad ut över att se mig när han öppnade med blekblå jeans och matchande ögon, och det borde han väl annars ha gjort? Och han bjöd in oss och vi stod i hans hall där jag stått förut, barfota den gången med endast stickor i foten och möjligen någon tagg i hjärtat, men inte som nu med en fet jävla träpåle genom frontalloben, som fått hjärnan att rinna ut och ligga så där lite klädsamt på axeln som en accessoar.

Och han frågade om vi ville ha kaffe och Sarah sa:

-          Hell yeah, och jag kunde riktigt se hur de slet av sig kläderna och kastade sig över varandra, hur de turades om att suga på varandras bröstvårtor med ögonen filmiskt slutna av åtrå och jag var rekvisita, hela jag en accessoar, en gammal ful funktionsoduglig meningslös accessoar.

Vad ska jag göra med min franska? Orden som sitter kvar i min mun, reflexmässigt hoppar ut då och då. Vad ska jag göra med min kärlek till dig? Allt jag vet om vad du gillar, hur du gillar det. Hur du gillar mig. Vad ska jag göra med min kärlek till dig. Vad ska jag göra med min kärlek till dig. Vad ska jag göra med min kärlek till dig.

Det är tänt i vårt rum men alla sover. Två skarpa lågenergilampor dränker hela rummet i vitt kallt ljus. Fläkten snurrar ljudligt och från gatan nedanför hörs några hundar som ylar. Jag läste högt för Ines ur min bok, bara något kapitel, och sen somnade allihop. Ines och jag ligger i vår smala säng, de tre killarnas brunbrända, tunga kroppar i utspridda i dubbelsängen bredvid. I kalsonger, ovanpå täcket. På väggen sitter en liten geckoödla som alla försökt intala mig inte alls är äcklig. Vad är det för skillnad på kackerlackan igår och ödlan egentligen, svarar jag. Ingen av dem bits, men de kan båda springa över kroppen när man sover. Lika äckligt. En ödla är snällare, sa de. Sämst svar. En bikiniöverdel gungar fram och tillbaka där den hänger på tork, fläkten vår dem varma fuktiga luften att cirkulera. En tupp galer långt bort. Den måste vara knäpp, det är ju natt. Fortsätter att läsa. Karaktärerna är på en autentisk restaurang där du och jag var en gång när vi var lite nyförälskade och jag hade ingenting i min mage och det var grå is på hela gatan utanför. Författaren beskriver den exakt som jag minns den. Det gör mig sorgsen. Släcker lampan och försöker att hålla bort alla tankar som jag vet att jag någon gång måste tänka.

"Det är skitbra, finns inte en enda snut på ön så ni kan ta weed, svamp och whatever you want. Det finns hur mycket svenskar som helst också, like tons, ni borde åka dit!"

En skränig kanadensisk brud ger oss råd om en liten ö-grupp vi borde åka till. Jag har varit i Indonesien i ett dygn och jag försöker kväva den krypande rädslan av is this it.

Vi är inlåsta på ett hostel. Bali firar silence day och det är olagligt att gå ut på gator och tända lampor under hela dagen. De har låst grinden. Låst in oss. Vi har ingen mat och knappt vatten för kvällen och natten. Ett litet överlevnadsprov! Ett överlevndadsprov med pool, i och för sig. Det börjar mörkna och jag ser inte längre mina vänner där vi sitter ute på terassen.

Det känns klaustrofobiskt. Inte för att vi inte får gå ut, vi kan överleva på cigg och lite nötter. Klaustrofobin som klibbar precis som kläderna som aldrig torkar handlar mer om den här ön. Om människorna som oss. Skräniga kanadensare, fulla svenskar.

Jag vet att jag varje dag kommer fråga mig vad jag gör här. Fast det gör jag i och för sig vad jag än är i världen.

Nere i Sabinas dusch
blir jag hög på endorfin.
Nere i Sabinas dusch
långt ner där i Berlin.
Jag åkte för att glömma,
för att gömma mej ett tag.
Men nu är vi duschen hennes,
och hon är lika våt som jag.