Jag har varit kär
men där jag är
finns inget hjärta att ge bort.

Man cyklar sina kilometer, man kokar sin potatis. Man blir kar och man flyttar. Man knegar pa. Man dushar sitt javla har. Man drommer om gamla karlekar och blir forvanad nar man oppnar ogonen och ser vem det ar man vaknar upp bredvid. Man koper sina lunchmackor. Man dricker sin alkohol. Man suckar over sin chef. Man gor vad man gor. Man ater sina bonor, man ringer inte sina vanner. Man knegar pa.

Cyklar i morkret i duggregnet mot Saint Germain langs floden, sjunger hogt med The Smiths och tanker att jag later, och kanske ser ut som, Summer just da, precis som i den dar hisscenen, aven om jag formodligen ser ut som en blot skrikande galning pa en cykel.

Charmen med den har staden har borjat att tvattas bort. Det kanske ar regnet, som skoljer undan det dar som forut var sa romantiskt, elektriskt. Nu ar det mest en stad. Med fula bakgator och vardag. Jag cyklar fran Avron till Faidherbe. Det ar lordag morgon och det duggar. Aker forbi turkiska sandwichstallen, frisorer dit ingen med det minsta lilla drag av fafanga nagonsin skulle vilja ga, kotthandlare, lagprismatbutiker, sushirestauranger.

Jag brukar säga att jag tar allting personligt. Allt som händer, händer mig. Allt som händer Sverige, världen, angår mig. Jag måste ta ansvar. Jag tar allting personligt. Absolut allting. Överallt. Sverige eller Frankrike. Så när republikens president Nicolas Sarkozy i ett tal sa att jämlikhetstanken är motsatsen till rättvisa, och helt skamlöst raderade en tredjedel av Frankrikes officiella motto Frihet, jämlikhet, broderskap tog jag det jättepersonligt. Det är några år sedan nu, och nu sitter Sarkozy löst! Nu blir han troligen inte omvald i presidentvalet i vår. Det går så länge det går, monsieur le President, sen går det inte alls. Pas du tout!

Bodil Malmsten i Vinter i P1

Jag är tretton år och osäker. Jag har på mig skrikiga kläder för att hävda min existens. Jag är arton år och ute på krogen för första gången. Jag kräker i en nattbuss. Jag är konstant kär i eller besatt av någon. Jag är femton år och har alldeles för höga klackar på mig varje dag. Jag cyklar, jag fryser om händerna, jag lyssnar på mp3, jag pluggar. Jag är sexton år och drömmer om världen. På kvällarna samlas vi hos varandra. Vi, vars hus ligger inom en radie på fem minuters gångavstånd. Jag är femton år och gråter mig igenom hela sommarlovet. Jag är tjugo år, konstant på jakt efter ligg. Jag dricker hela tiden och har leopardklackar och lösögonfransar. Nej, jag är sjutton år, jag ligger i din säng och säger att jag älskar dig. Jag är nitton och rastlös. Jag är sexton och rastlös. Jag är tjugoett och rastlös. Jag är tretton och osäker. Jag är arton och osäker. Jag är tjugotvå och osäker. Jag är sjutton år, jag går till bussen varje eftermiddag, i snöslask, i mörker och med flera kilo böcker i ryggsäcken. Nej, jag är tjugoett, jag går i sandaler längst boulevard d'Italie i sommarkvällsvärme och gråter. Jag är gravid med dig. Jag är 29 och färdigutbildad. Jag cyklar, jag fryser om händerna, jag lyssnar på mp3, jag pluggar. Jag är tjugonånting, jag får missfall. Vi firar med kebab. Vi håller varandra hårt i händerna i den sterila gynkorridoren. Vi är ju så unga. Jag är sjutton år och övertygad om vad kärlek handlar om. Vem kärlek handlar om. Jag är tjugoett och aldrig så tvivlande. Jag är trettiofem och fortfarande lika momentant hopplösledsen. Jag är fjorton och undrar när det går över. Jag är tjugotvå, trettioåtta, femtiotre, sjuttioåtta och undrar när det går över.

Paris är iskallt. Mörkt. Det regnar. Min chef gav mig två vodkaflaskor, vill hellre ha min lön. Paris är så smustigt. Överallt, smuts smuts smuts. Jag hatar Paris. Jag är trött. Jag är ensam. Jag är sjuk. Jag är stressad. Jag är ledsen. Jag är pank. Jag fryser. Hela tiden. Är trött på alla människor men ännu tröttare på ensamheten. Det känns som att vakna upp ur en dröm, som en lägenhet ser ut dagen efter en fest. Som för starkt solljus. Smutsigt, fult, verkligt. Vad gör jag här nu igen?

Uttrycket "c'est pas terrible" kan betyda det är inte terrible (det är inte dåligt), och det är inte bra EFTERSOM ordet terrible kan betyda BÅDE "bra" och "dåligt". ALLTSÅ. Jag blir så trött. PLUS att alla använder detta ungefär hela tiden.

Det blåser så mycket här på tionde våningen. Vinden tar tag i de få höga husen den kan hitta, fönstrena skakar och ventilationen tjuter. Regnet gör att man knappt ser ut.

Jag ser hur min resekassa minskar dag för dag på mina konton. Köper ändå en dyr väska gjord av en stackars marockans kamel på julmarknaden vid min metrostation. Den gamle mannen i princip tvingar på mig den genom att helt själv pruta ner sig själv till halva priset. Fast egentligen försöker jag nog känslomässigt kompensera för det faktum för att jag är för fattig att åka till Marocko över nyår. (Casablanca finns väl kvar.)

Har förlorat så mycket på läkarräkningar och borttappade brev. Livet är fan ett spel och man måste ha tur.

Men jag har i alla fall en marockans kamelväska.

Nu är det slut på dyra singelsushiluncher i Marais. Nu blir det egenblandade drinkar. Skål tjoflöjt.


Ps. Jag kommer nog inte kunna ge julklappar till någon av er.

Sånt är livet nu.
Förlåt om jag är bitter och cynisk, men du vet hur det kan va.
Jag vill ha det som du.
Fast jag vet att du tänker likadant ibland och vill ha det som jag.
Och det var inte bättre förr, men det kan bli bättre framöver.
Någonstans har man i alla fall kommit, om man vet vad man behöver.
Man får välja själv och ta saker som de är.
Är det jobbigt att tiden går när man blir äldre, eller är det kul att vara med?

Du har hittat nån att bli gammal med.
Jag har hittat nåt att göra tills dess.
Vi måste akta oss för alla bättre förr.
Och för leda och tristess.

Lycka till.

Jag sitter på metron mot Opéra. Det är tidig fredag kväll, överallt har folk precis lämnat sina påtvingade liv för sina riktiga - de är påväg hem. Jag har en tygpåse med sex böcker som jag alldeles nyss köpte för tre euro. En av dem är en tunn pocket om barnuppfostran av han den där danska familjeterapeuten. Jag ler åt mig själv såsom man ler åt någon man inte förstår och känner mig oerhört nöjd med mitt köp.

Det är början på november och fortfarande sensommarvärme. Framför den pampiga operabyggnaden står som alltid massor med turister och fotograferar. Han väntar vid ett övergångsställe i närheten med sin lilla helgväska som det inte kan rymmas mer än några kalsonger och en tandborste i. "Tu es très jolie" säger han. "Ovanligt fin, vad har du gjort?". Jag har rosa läppstift och utsläppt hår och kängor. Knappt något smink på ögonen. Det är kanske det. Vi går till ett brasserie, vi har trettio minuter, jag beställer en macka. Han pratar om den franska börsen och stressen och systemen och de miljoner euro de var nära att förlora idag. Jag försöker mosa citronen i min cola med sugröret. Det går sådär. Det är Mehdi som serverar oss, han pussar mig på kinden och säger att jag ska komma tillbaka senare, det kommer bli chaud. Min macka smakar nästan ingenting.

Snart går han iväg med sina kalsingar och sin tandborste. Tar tåget hem eftersom det går snabbast. Så snabbt att jag hinner åka utanför zonen innan jag inser att jag kanske borde ha gått av. För uppslukad av min nyinförskaffade lektyr, en märklig novellsamling där flera kapitel handlar om att Döden är uttråkad av de rapporter han måste skriva och personalsammanträden han måste gå på. En snäll tant låter mig passera med hennes kort i andra riktningen.

När jag kommer hem ligger hon på mattan i rummet och röker. Heeeej baby, säger hon. Ååååh titta, utbrister hon sen, för Eiffeltornet långt där borta har börjat glittra, såsom det gör varje heltimme på kvällen. Det är så gulligt att hon reagerar så, fast att hon har bott här i två år. Det är sent, men inte för sent, så jag går till affären och köper ingredienser till en spenatpaj. Ingen feta och ingen chèvre, hon hatar det. Ler överdrivet mot kassörskan för att få henne att hata sina kunder sitt jobb sitt liv lite mindre. Hon ser lite lättad ut och säger onze cinquantesix.

Internet funkar inte, så jag väljer mellan filmerna som redan finns i hennes dator. Det blir en otrovärdig feelgood med Sarah Jessica Parker. "Nu somnar jag" säger hon bredvid mig, men det gör hon inte alls, för snart får vi besök.

Det regnar, barerna på vår gata håller på att stänga så vi går till Bastille. Det tar ungefär en kvart. Regnet ökar, vi passerar den där salsaklubben de pratade om på jobbet. Snart sitter vi på en högljudd bar med folk vi halvkänner och drinkar vi halvgillar. Det är en kväll som känns nästan perfekt. På det oglamourösa och provisoriska sätt som mitt liv bara har varit här. Baren är tråkig, jag orkar inte skrika för att göra mig hörd, men ändå känns allt så bra. Så fint. Så rätt. Snälla, gulliga livet, fortsätt såhär. Snart ska jag gå hem och äta en andra omgång av pajen.

Och jag känner inte riktigt
Jag lever inte riktigt
Under dagarna
Som inte riktigt finns

Men så kommer en säsong igen
Då strömmen går igång igen
Nätterna blir mörka
Och jag känner, jag lever och jag minns

Jag hade glömt bort ljudet. Hur en storstad låter. Hela tiden. Låter. Över hela landet har en tryckande indiansommar brett ut sig. Ett sista ihållande andetag av hetta och molnlöshet så långt ögat når. Det gör att vi måste ha alla fönster öppna här på vår boulevard i utkanten av världen. Höra de gamla vagnarna på sexans linje rassla in på perrongen, bilarna som tutar, marknaden som kommer och går.

När man vaknar och drar undan de tunga violetta sidengardinerna slår solens strålar obarmhärigt emot en. Jag ligger i sängen och det enda jag ser är de där stora gardinerna och den klarblå himlen bakom de vissnande kastanjeträdens kronor. Bladen är redan gula. Hösten skiter i indiansommar. Han säger att träden är sjuka, de har fått någon slags mask och kommer alla att dö. Det är därför löven redan faller. Det spelar ingen roll. Den kommande årstid är den vår de svaga kallar höst. Jag älskar.

Dagarna spenderar jag på formaliteter. Går till diverse kontor med diverse papper. Svettas mellan skyskraporna i La Défense där luften står helt stilla. Får människor att tro att jag pratar bättre franska än jag gör. Blir tillsagd att ha andra skor. Ringer samtal, skriver mejl. Tror att allt kommer lösa sig, tror att inget kommer lösa sig. Hetsröker lucky noirs för att lugna ner mig. Lugnar ner mig.

Lyssnar på metrorasslet. Glor på de sjuka träden utanför fönstret. Försöker ha perspektiv. Jag har inte mask och jag kommer inte att dö.

Så står man här igen då. Med en jävla vodka pomme i handen som man inte ens vill ha. På någon jävla fin klubb som man inte vet hur man kom in på. Med la petite bourgeoisie galet dansande runt omkring en. Svetten rinner nerför de svindyra märkeskjortorna. Louboutinklackarna trampas sönder. Dansa dansa! Dansa bort dina pengar! DET ÄR HÄR MAN SKA VARA IKVÄLL ropar någon i mitt öra. DET HÄR ÄR EN SVENSK ARTIST ropar jag tillbaka. (Det är Britney Spears.) Jag får en ny vodka pomme. Jag vill gå hem.

Konversation på franska 00.34:

- Vi kan göra footing i helgen om du vill.
- Göra vad?
- Footing.
- Vad är det?
- Men... springning? Jogga? Footing?
- Va? Men det är ju inte ens ett ord på engelska. Vem fan har hittat på det?
- Men vadå, det är ju logiskt!
- Det är inte logiskt!
- Men jo! Vad gör du med din "foot"? Du springer. Precis. Footing.

OBS det är ett vedertaget uttryck (!!!!)

Det är så mycket enklare att sitta här och gnälla istället för att göra slag i saken.

- I can't see anything that I don't like about you.
- But you will! You will. You know, you WILL think of things. And I'll get bored with you and feel trapped because that's what happens with me!
- Okay.
- ... Okay? Okay.

Förhoppningar är minnen från en framtid som redan inträffat.

Hon säger för sent att vi borde åka till ett annat land. Han säger att han ska köpa en handdammsugare för 150 euro och jag skäller. Dina föräldrar frågar om du mår bra och jag tänker när ska jag sluta tänka på dig.

Skäller, är förvirrad. Smygröker, äter chips, känner mig tjock, äter mer chips. Skiter i allt.

Härute är det så kolsvart om natten att stjärnorna lyser som månar. Västerut avtecknar sig ett rödgult sken mot horisonten. Det är staden. Svagt men tydligt, som en försenad solnedgång. Något som glöder därborta. Som att det är där det händer. (Det är det inte.)

Jag gick i skogen idag. Branta, gröna, fina skogen. Vad är det med skogen som får en att känna sig så trygg? Mossan breder ut sig som en klargrön oändlig heltäckningsmatta, tallarnas täthet omsluter en som väggar. Spår av vildsvinens bökanden, gamla orienteringskontroller, midjehöga ormbunkar, knallröda lingon, okända svampar som står i par. Tystnaden, fuktigheten. Tryggheten.

Kliar på mina eksem, ångrar mig, vänder mitt självhat till hat mot andra.

Precis som vanligt!

Bryter ihop går vidare jobbar över för att slippa tänka lyssnar på underbar ny pop istället för att gå hem låtsas att jag inte har ett liv det går egentligen rätt bra.

"Vient on se recouche, et on regarde la pluie tomber à la fenetre."

Var på Hultsfred igår och såg dessa girls framföra en cover på Fat Joe & Little Waynes Let it rain. Jag har vanligtvis extremt svårt för dessa manierade, låtsasgullhårda (och nu vill jag skriva tonåringar men de är tydligen födda samma år som jag vilket gör alltihop ännu lite sämre så jag skriver väl:) TJEJER, MEN när de sjöng om hur de knullade horor med så stor smärta, så mycket allvar som om det vore en hjärtesorg, och när de stora ordningsvakterna extatiskt klappade i takt så tyckte jag ändå att det var LITE bra. Sen började de sjunga skitfalskt.

Jag gav bort mitt Zarapresentkort som jag inte ens använt. Jag gav bort kanske tre hundra spänn i mynt i en liten konservburk. Sa: Ge det här till någon som behöver det. Snälla. Jag packade maten i en stor plastpåse och gav bort den, trots att många förpackningar var öppna. Jag antar att de slängde en hel del. Jag lämnade kvar skorna som var så fina men så obekväma, som jag ramlat med och skrapat sönder. Jag lämnade väskan i samma färg som var ännu mer trasig, nitarna hade ramlat bort och det var stora hål i innerfickorna.

Jag lämnade dem vid Ecole Militaire. De var svartklädda och vindrickande och glada, kanske för att de ville att jag också skulle vara det. Jag grät och de sa lilla gumman men då sa jag SLUTA och då visste de inte hur de skulle bete sig. Så de försökte vara glada istället, sa ta lite vin och följ med. Hela parken var full av ungdomar för det var lördag och sommar och solen var påväg ner och allt badade i gulrosa kvällsljus och lite längre bort spelade en högtalare Michael Jacksonlåtar för det var ett år sedan han dog. Sen när det var mörkt gick de nerför trappan för att åka iväg och där lämnade jag dem.

Jag lämnade mediciner och använda tandborstar. Möbler, prylar, lakan, till och med kläder tror jag. En halv tequilaflaska gav jag också bort. Jag gick ner med soporna för sista gången. Vattnade min tappra planta som jag visste förmodligen inte skulle överleva så länge i den instängda sommarheta lägenheten.

Sen lämnade jag honom. På alla sätt jag kunde. Jag var arg och skällde, sa sluta tro på det här ingenting fungerar någonsin, allting tar alltid slut. Jag var glad och snäll, sa fina saker som du har varit så snäll mot mig jag vet inte om någon har varit det förut. Sen grät jag i mörkret tills jag inte kunde andas och då var det han som sa lugna ner dig du måste lugna ner dig lugna ner dig du måste lugna ner dig du ska sova nu, sov nu, sov nu, nu ska du sova.

Allra sist lämnade jag ett barn. Barnet förstod nog inte vad som hände, tittade förbryllat på mig och mina tårar. Sen vinkade barnet till synes glatt och jag satte mig på bussen på planet på tåget bort därifrån och förstod att barnet för alltid skulle minnas detta, precis så lämnade jag det.

Vi sitter i en båt på en liten sjö i Småland
I bikinis, din hud är brun, min är vit
Du paddlar, föser undan det tjocka svarta vattnet
med stadiga, regelbundna tag
Det ser nästan ut som olja
Fast mindre äckligt, mer vackert
Det är som i The Notebook, säger du
Vill du vara killen eller tjejen?
Det saknas bara svanarna, svarar jag
Runt omkring ligger skogen så tät
Här och där är små sommarstugor inklämda
mellan träden och bergknallarna

Vi ror kring den lilla ön
Vi måste döpa den nu, säger du
Du, med din fantasi, du som fortfarande leker i vattnet
Som man gjorde när man var liten
Någon av oss reciterar Erica Jong för kanske tionde gången idag
Tvåsamhet är en bara en rad ickemöten
En organiserad form av olevt liv
Allys ö, kanske, säger du, efter hon tjejen i The Notebook
Eftersom vi inte tror på
Sådana historier

Tvåsamhetens ö kommer vi fram till
Lagom bittert
Vår fixering vid livets största jävla paradox
Näckrosorna skrapar mjukt mot båtens undersida
Sen paddlar vi hem
Med våra bakiströtta kroppar
Pulsen slår hårt, jobbar för att reparera
Det som är trasigt
Vi läser högt ur Kristina Lugns samlade verk
Och våra mer begåvade vänners facebookstatusar
Det är ju ungefär samma sak, säger vi

Ouppackade flyttkartonger
En stilla, mörk liten sjö
Skogen
Smörgåstårta och vuxna människor
Som pratar om gräsklippningsrobotar
För sisådär femton tjuge tusen
Jag vill bara skrika

Blöta telefonlurar
Tu me manques trop
Mejl från ett annat liv
Försöker att inte gråta på kontoret
Levererar nästa dags sidor
När jag bara vill skrika

Under Cover of Darkness
På repeat
"So long my girl"
Ringer ingen
Gråter inte
Tittar på sjön

Snart skriker jag

Jag sitter i en ranglig stol i en tradgard i Provence. Mistralen soker sig anda in till oss dar vid husvaggen och jag fryser, fast jag har fatt lana en vit ulltroja som jag redan kladdat ner med smink. For nastan ett ar sedan satt jag pa en liknande middag i ett lanthus en blasig sommarkvall och jag fattade absolut ingenting. Da gjorde sig en vanlig tjej besvaret att forklara de roligaste skamten, men eftersom jag inte ens forstod vad hon sa var det lonlost. Nu sitter jag dar i en helt fantastisk tradgard i en liten by i Provence med en foundationflackig troja och skrattar at allt som ar menat att vara roligt. Jag trivs. Vinet gor mig behagligt frankopplad, distanserad till verkligheten. Jag alskar vinet for det. Jag tittar pa honom och tanker att jag kanner karlek. Jag vet att om en vecka ar det over, ar allting over, borta som om det aldrig funnits, och jag kanner karlek. Han haller min hand och sager forlat igen for att han spillde ut aperitifen pa min klanning. Jag klappar hans skaggiga kind och han ler snett sa som han gor nar han ar ledsen. Jag gillade verkligen den har historien, den var fin. Dagen efter ska jag sitta pa en restaurang i en annan stad och fulgrata i en timme ner i min drink, men just nu, just har, kanner jag bara karlek.

(Haha alltså inte jag själv vanligtvis men väldig let's just say that I was lucky den här gången.)

"Han hade varit oförberedd, men så var det ju med förälskelsen. Den gick till angrepp när man minst anade det. Den tog sikte på de försvarslösa. Den överrumplade en bakifrån på det försåtligaste vis. Han hade kapitulerat för den, förklädd till ett gåtfullt leende. Det gick på ett ögonblick. Man kopplades upp till kärlekens osynliga generator, kraftfältet, orden behövdes inte längre för allt var plötsligt begripligt, allting passade samman, världen var förklarad.

(---)

Men i det beslutet, gissade han, låg hans tragedi. För i hans straff ingick inte det kryphålet. Tvärtom hotade det att tillintetgöra hela dess mening. För det var ensamheten, förlusterna som var förutsättningen för detta. Också på detta vis avslöjade sig förälskelsens väsen för honom; den blottade bara det man ville veta, den ingav dem bara drömmar, och allt annat, det obehagliga, höll den gömd bakom ryggen medan den log mot sina offer med falska vita tänder."


Carl-Johan Vallgren, Dokument rörande spelaren Rubashov

Det är den elfte juni tvåtusenelva och här sitter jag i Elliot Reid-lugg och tittar på världens bästa program Kvartersdoktorn och känner mej nöjd över mitt framtida fina liv och väntar på att Anna och Ylva ska komma tillbaka med vin från superetten här nedanför. DET HÄR SÅHÄR DET ÄR JUST NU och detta skriver jag endast för att kunna titta tillbaka på det sen och ba wow så var livet då gud vad ung jag var.

VAD GÖR MAN när metron börjar gå om 45 minuter, inte en enda taxibil i hela jävla stan är ledig och det enda stället som är oppet är en en äcklig fejkaustraliensk klubb där du blir juckad på så fort du sätter din vackra lilla fot innanför dörren? För att hålla sig varm går man in och fuldansar.

(Bilden av min vän i pennkjol, polo och kavaj som gör alla olika varianter av "apan" och "tjernobylbarnet" bland alla superkorta förvånade klänningar och blingblingmän med solglasögon kommer jag alltid lagra i mitt minne.)

Runt klockan två nästan sömnlösa natt får jag ett sms från honom. Han undrar om vi ska ses på ett glas. Gulligt. Förutom att han börjar sms:et med fel förnamn. Han tror att numret han skickar till tillhör min andra, snyggare kompis som han säger sig ha blivit kär i under kvällen.

HAHAHAHAHA.

När vi kommer ut från baren är solen redan uppe, alla får kisa litegrann, säga OJ vad konstigt det känns. Som att bli påkommen med att man gjort något syndigt, som en parallell verklighet som hela tiden ofrånkomligen existerar utanför det trygga högljudda mörkret därinne. Dygnsrytmens obarmhärtiga kontinuitet. Men synden fortsätter, vi åker bil fast vi egentligen inte borde och jag tänker att ljuset över Seine denna morgon ser nästan ut som guld. Tabacen hos mig har öppnat igen, några brasserier likaså.

Vi övertygar fnissande en stackars tvekande servitris att sälja en flaska vin till oss för trettio euro som vi senare delar systerligt och broderligt på sittandes på mitt smutsiga golv samtidigt som vi leker snuskiga barnsliga lekar. Varje gång vi är lite ensamma, så ensamma som man kan vara i en enrumslägenhet, försöker han kyssa mig, sen skäller han på mig på brittisk brytning och säger att jag är oförskämd. "Som en kille". "Sluta vara en sån kille". Jag säger, eller kanske till och med skriker, det är lite suddigt, att jag inte tror på könsskillnader. De andra är upptagna i en skrikig Michael Jackson-tribut. Tur att det är tidigt istället för sent så inga grannar kan klaga, tänker jag och tittar på hur morgonen tar över gatan sju våningar längre ner. "Jag är väldigt rädd" säger jag. "Om det skulle börja brinna här skulle jag dö. Det finns varken brandvarnare eller brandstegar." Han håller en lång utläggning på franska som jag inte förstår så mycket av om exakt hur man ska landa på ett biltak när man hoppar för att inte hjärtat ska brista. Jag frågar om han pluggat fysik och han säger nä och försöker kyssa mig igen. Jag gillar verkligen inte vackra killar, de har alldeles för mycket självförtroende, tänker jag, men låter mig ändå kyssas. Vacker är alltid vacker, tungor är alltid tungor, och om jag någonsin haft någon moral gällande detta delikata ämne så har den för längesen hoppat ut och landat fel på en bil och dött en smärtsam död. Brustna hjärtan och alltihop.

Någonstans framåt klockan tio somnar vi alla i en hög i min säng. Jag skakar av köld men han håller inte om mig. Såna är dem, de vackra. Klockan halv tre börjar mobiler låta och det riktiga livet göra sig påmint om att det faktiskt existerar. De går, jag räknar ut att under det senaste dygnet har jag hållit i ett glas alkohol under tretton raka timmar och inte varit uttråkad en enda minut. Duschar, undrar: Är det såhär det ska vara?

Åh, denna fantastiska meningslöshet.

Kanske skulle det komma att bli den sommaren då hon bara grät. Ibland kändes det så.

Köper en enkelbiljett och minns exakt känslan när jag gjorde detsamma för tio månader sedan. Jobbigt och skönt på samma gång. Med hopp om fler framtida enkelresor, med hopp om att det kommer kännas mindre jobbigt och mer naturligt för varje gång.

"Sen ville han gå ner på mig men herregud, jag hade ju fortfarande min pojkväns sperma rinnande ur mig."

Det ar sista dagarna i maj och jag vaknar upp pa August Blanqui nastan varje dag. Hettan ar tryckande, tung, fuktig. Uppe pa perrongen pa sexans utestationer kanner man till och med lukten av den. En slags brand bastudoft. Jag langtar efter regnet som aldrig kommer och grasmattorna i parken ar redan alldeles torra och gula. Kom snalla regn! Kom i flera dagar, hart, lange och forlatande. Jag har kopt tva nya par solglasogon, men det ar ofta molnigt. Molnigt och denna tryckande hetta. Stamningen byggs upp som i en Hemingway- eller Fitzgeraldroman. Snart kommer nagot handa. Snart kommer nagot forlosande. Snart, samtidigt som regnet.

Jag sitter i en ambulans någonstans i trettonde arrondisemanget och vet inte vart jag är på väg. Eller, tekniskt sett är det en brandbil, för brandbilar fungerar som ambulanser i det här landet (ännu ett exempel på knäppa franska system). Och tekniskt sett antar jag att vi är på väg till ett sjukhus. Brandmannen som sitter med oss inuti själva bakutrymmet småpratar glatt och undrar om jag har haft en medicinsk term som jag inte förstår. Han upprepar termen flera gånger och tittar på mig förbryllat när jag säger att jag fortfarande inte förstår. "Hon är svensk" säger han på båren till brandmannen, som skiner upp. "Jaha, så det är inte en myt då. Alla svenskar är blonda!" säger han triumferande, glad över att har funnit ett nytt samtalsämne. Jag ger honom ett leende som jag hoppas både är vänligt och avvisande. Han kan inte vara mycket äldre än mig och jag vill bara att han ska sluta prata.

Han slutar inte och där sitter jag i en brandbilambulans i Frankrike och vet inte vart jag är på väg. Någonstans. I livet. Eller just nu. Mot ett sjukhus i båda avseendena antar jag.

Väntrummet är kalt och trist. Det brukar väntrum i allmänhet vara, men detta känns extra mycket... fattigt. Liksom oprioriterat. Hela akutavdelningen känns gammal och politikerbortglömd, och han får vänta länge innan läkaren kommer. Jag tänker att detta är ett av världens mest utvecklade länder, och med en rysning påminns jag om resterande nittio procent av världens befolkning som inte ens kan vända sig till en sån här eftersatt klinik. Han är orolig och undrar varför det tar tid, säger att det är obehagligt med alla dessa sjuka människor. Jag tänker på de som inte ens får sitta i ett väntrum, på deras obehag. När nya patienter kommer in i väntrummet så hälsar de på varandra, och när någon går händer det att de vänder sig om och säger "hej då", medan några andra svarar "lycka till!". Denna franska artighet, denna omtanke som ibland frodas trots detta hårda storstadsklimat. Den gör mig varm.

Vi ligger på en liten gräsplätt utanför sjukhuset och väntar på provresultaten. Det är sol och hett och jag hann inte ens ta på mig strumpbyxor så mina ben är nakna och håriga. Han säger att den här dagen kanske inte är helt bortkastad ändå, att jag åtminstone får sola lite. Jag svarar något beklagande om min blekhet. Han säger att min vit är en fin vit färg och att han inte tycker att jag behöver sola. Jag är ivrig och vill berätta om boken jag läste i väntrummet, om att samlevnad och giftermål kanske ändå bara är en social konstruktion, att kvinnor i äktenskap är olyckligare än ogifta kvinnor, men att gifta män är lyckligare än ogifta. Han tittar ner i min urringning, säger att han gillar min klänning och jag blir arg. Han gillar när jag är arg, säger att jag är sötare då, vilket gör ilskan helt ineffektiv. Jag låter diskussionen falla, tänker att jag vill såra honom med ett av bokens mest hemska citat: "Tvåsamhet är bara en rad icke-möten. En organiserad form av olevt liv." Men det känns onödigt. Han känner redan till min skräck för parliv. På handen har han en sån där grej man direkt kan ta blod ifrån eller injicera något intravenöst i och innan vi går in till sjukhuset för att få de negativa provsvaren upptäcker vi att jag har satt mig i fågelbajs där på gräsplätten.

Snart är det kväll fast det knappt varit dag och tre tjejer sitter i en liten park vid en damm nära Temple. Vi passar vinflaskan mellan oss och rapporterar saker som "han trodde jag kom idag, och jag ville inte göra honom ledsen så jag sa att jag gjorde det" eller "jag ska på opera på tisdag" eller "gud vilken snygg tjej" eller "jag måste göra slut på det här, jag har alldeles för svag karaktär för att kunna ha en älskare". Allt med samma likgiltighet som söndagar gör med en. En vakt kommer förbi och säger att vi inte får dricka vin i parken. Vi ler och säger att vi är turister och att i Sverige får man dricka vin överallt. Han ler tillbaka och säger att vi låtsas som att vi inte vet om något denna gången, men att han kommer ta vårt vin och dricka upp det om vi gör det igen.

Senare sitter vi på en koreansk restaurang vid Republique. I varje bord finns ett hål som fungerar som en grill och köttet kommer in rått och tunt strimlat i en fantastisk, söt marinad. Det är underbart gott. Jag tar kort på honom och henne, och fast det är vi tre känns det väldigt naturligt. "Alla är tredje hjul" kommer han att säga på vägen hem. Han har ljust gröna byxor på sig och en beigegrön ännu ljusare tröja. Det är jättefint tillsammans. Sen köper vi smaklös isglass och jag tänker att från och med nu kommer allting kantas av, ramas in, ligga framför en bakgrund av sorg. Jag säger åk inte till USA och han bara ler lite och jag vet att det leende betyder åk inte till Sverige. Från och med nu kommer allt kantas av sorg och jag vet fortfarande inte vart jag är på väg. Nu är det en månad kvar.

Kanske är det som så att hur dåligt man mår står i direkt relation till hur mycket man skriver. Jag mår inte alls dåligt, men de dagar då den här staden mest känns bullrig och ovänlig, då smutsen känns omöjlig att tvätta bort, då avgasdimman gör himlen extra grå, då man bara blir tröttar ju mer man sover - det är då man sätter sig ner och skriver om eländet. Det är väldigt synd.

Jag borde skriva om allt annat. Typ om känslan att cykla genom tropiskt varma nätter, hitta en enda öppen butik och bara ha pengar till en enda isglass. Om känslan att sitta på en läktare i Parc de Prince och höra tiotusentals människor skandera "Ici c'est Paris!". Om att samla sina vänner och äta dålig fransk frukost på terrassen på ett brasserie. Om att bli full vid Seines kajer när solen går ner. Om att bli full i parker när solen fortfarande är uppe. Om att ligga i det vildvuxna gräset i Bois de Boulogne och nästan somna. Om att kyssas på restauranger. Om att gå i eftermiddagssolen i Montmartres mittalléer med händerna fulla med kassar från skamlöst billiga second hand-affärer, säga "nu kan ingenting bli bättre" och sen få en cigg satt i munnen. Om att bada jacuzzi och dricka alldeles för dyr champagne. Om de kvällar då tiden går så fort att det snart är morgon igen. Om iskall cola i Luxembourg. Om ljummet vin i Champ-de-Mars. Om kokhett kaffe i La Motte-Picquet. Om sushi. Åååh, vad jag skulle kunna skriva om sushi. Om den perfekta misosoppan, om denna stads California rolls, om salladen och ostyakitoris. Om att kryssa genom turisterna och sucka "ååh". Att kryssa mellan bilarna på motorvägen och vara livrädd. Om att lyssna på riktig god franska. Om att titta på perfekta paret mittemot mitt fönster och önska att vi var dem. Om att sitta på en alldeles för lyxig klubb vid Champs-Elysée, vara otaggad för att alla i rummet är dryga modeller, och sen få humöret ändrat hundraåttio grader för att A-Punk spelas. Om fåglarna som aldrig slutar sjunga utanför mitt fönster. Om ljudet när sopbilen tömmer glascontainrarna. Om givande diskussioner med intelligenta främlingar. Om mindre givande diskussioner med ointelligenta främlingar. Om båtar på floden. Om taxis genom nätterna. Om vänner. Om kärlek.