Jag kan inte skriva. Vad ska jag möjligtvis kunna skriva? Att skriva om det är att förminska det. Eller glorifiera det. Kan inte bestämma vilket.

Men jag kan skriva om ösregnet, som är så mycket mer ösregn i storstäder. Om hur vi står där vid en bankomat utan ett enda öre på någon av våra mobiler och provar alla bankkort och visa och franska kort vi har, utan resultat. Om hur det lilla paraplyet du hittade hela tiden vänder sig utochin för det blåser så mycket och om hur många gånger du säger FAN VAD JAG HATAR DET HÄR, men jag bara skrattar. Jag tycker egentligen inte så illa om regn.

Eller så kan jag skriva om mannen som en kväll sitter snett mitt emot mig i metron. Han sitter där med en ananas i en plastpåse och jag undrar om han har köpt en ananas för att han är konstig eller om han har köpt den för att han ska använda den till någon spännande gryta ikväll. Han kanske ska laga jättegod middag till sin fru och sina barn, tänker jag. Men mannen tittar märkligt på mig, jag tittar ner i min ipod. Sen ställer han sig upp, går fram emot mig och börjar prata och gestikulera. Jag stirrar blint ner i den lilla lysande skärmen. Till slut går mannen och ananasen av och de två japanska damerna som sitter bredvid mig tittar på mig och fnissar.

Eller kanske om de fjortonnånting pojkarna som står vid kondomautomaten precis i början på rue Rodier. Om hur jag vänder mig om och ler och om hur en av dem förstår mitt leende och grinar tillbaka, utan en tillstymmelse av skam i det unga ansiktet.

Eller kanske om det här:

- Tu veux La vache qui rit?
- LAVAKILIIIIII.
- Tu veux?
- Ouiiiiii!
- Késtuveux?
- LAVAKILIIIIIIIIIII.

Eller om det här:

- Är den här cykeln större än din cykel, Fanny?
- Jag har ingen cykel.
- Har du inte?
- Nä.
- Jag ska be mamma och pappa att köpa en cykel till dig ikväll.


Eller så kan jag skriva om den där andra gången det ösregnade så helvetiskt mycket och vi hade ett annat, lika klent, paraply. Om hur vi kunde köpa vin fast klockan var över midnatt och om hur vi ramlade på trottoaren. Handlöst. Jag skulle kunna skriva om hur vinet rann ut bredvid dig där du låg i regnet och om hur jag först blev rädd att det var blod.

Eller om hur jag nu har lärt mig att man aldrig ska gå till en vinbar och beställa in tre flaskor på två personer. Om hur man heller aldrig ska, väl inne på den tredje flaskan, börja diskutera kapitalism och neokolonialism.

Kanske skulle jag kunna skriva om "jag vill inte stöta på dig", eller om mobilnummer skrivet med rött läppstift eller alla andra jävla spel men jag tror inte jag vill det egentligen.

Jag skulle däremot vilja skriva om att bli bjuden på havregrynsgröt med lingonsylt till frukost. Men det är så mycket en smakupplevelse så det går nog inte riktigt att sätta ord på.

Jag skulle kunna skriva om alla saker jag förlorat den här veckan, men det blir liksom mest en lista. Typ såhär:
1. Ett par nya fantastiska skor. ("Seriöst, om jag inte tog emot dig när du föll så hade du dött"). Ja, nu dog skorna i alla fall, bättre det antar jag.
2. En kappa. (Någon har i alla fall bra smak).
3. En ipod.
4. Örhängen.
5. Handskar. (Gå aldrig med handskar till vinbar).
6. Värdigheten.

(Haha ba skoja, klart jag inte skulle förlora den. Vad tror ni om mig egentligen).

Eller om dagar då jag aldrig går ut. Eller om dagar då jag aldrig kommer hem.

Men om jag skulle skriva om alla dessa saker, eller om de grejer som händer som egentligen skulle vara värda att skriva om, skulle det bli ett förfärligt långt inlägg. Ungefär som det här. Och det blir ju egentligen ingen gladare av.