Men man kan också se förbi det
faktum att det inte alls är ut-
manande musikaliskt, men varför
måste allt vara det, och istället
acceptera den totala coolheten och
kompetensen bakom låtarna. Det
gör i alla fall Palladiums publik med
råge denna nästan-luciaafton. De
tar emot honom lite som en för-
lorad son. Eller som en saknad
lucia, kanske.

Daniel Lemma, ackompanjerad av
tre kollegor, fyller snabbt varenda
vrå i den gamla biografen med ett
så stort och fylligt sound att man
för någon sekund frågar sig om
det finns fler musiker backstage.
Tidigt in i kvällen tar Lemma också en tur in i andra genrer, i den popiga och underbart molliga Angelique, som lätt skulle kunna bli en lika stor hit som låten han egentligen är känd för: If I used to love you. Om den bara radiomanglades lika mycket vill säga.

Lemma själv är lika naturlig på scenen som att låtarna innehåller hammondorgel. Hans trygga och avspända närvaro när han skämtar och berättar små anekdoter gör att scenen känns för högt upp och långt bort. Det blir liksom lite avigt när Lemma är så nära publiken och publiken är så nära Lemma. Egentligen vill man bara sätta sig ned bredvid honom.

Första akten av kvällen blir dock ibland lite väl mysig. Daniel Lemma känns då och då alldeles för trygg i sin genre, nästan lite för välstämd och här kanske man borde åberopa ovan nämnda kritiker och faktiskt ge dem rätt. Det blir på ren svenska tråkigt och slätstruket. Fegt kanske ordet är.

I andra akten däremot byts finstämdheten mer och mer mot skönt sväng och det börjar
dofta ordentligt med amerikansk söder. I en underbart gungig holy ghost-dänga spritter 
det i countrybenen hos många av åskådarna och folk lämnar sina biostolar för att ku-
nna dansa i gångarna vid sidorna. När Den Stora Hitlåten följer direkt på blir det bifall och
ännu bättre stämning. Lemma förklarar att nu, nu kommer det allra bästa, det ni betalat
för och Like a rainbow round my heart-partiet sjungs i falsett acapella. Så snyggt.
När Lemma med apache sedan lämnar salongen är det till stående ovationer.


Publicerat i Smp 13/12 2009

Eftersom Smp missar hela campus har Ines och jag HELT IDEELLT tagit på oss uppgiften att granska området.
Någon måste ju granska campus. Samhället kräver en granskning av campus.

Idag sattes cafémonopolet under vår hårda press.
Det är något lurt med cafémonopolet på campus, tänkte vi
NÅGOT LURT!

Och mycket riktigt.

Café Tufvan försökte till och med muta oss med glass för att vi inte skulle avslöja dem. Som professionell reporter log Ines och tog emot - bara för att kunna kolla utgångsdatumet såklart. Det är något lurt med caféer som säljer glass på vintern. Något lurt såklart - kolla hur glassjäveln ser ut!
Ines åt dock upp den med kommentaren:
"Janne Josefsson äter nog också glass när han granskar. Han är ju lite tjock."

FANNY OCH INES AVSLÖJAR
DE LURIGA CAFÉERNA CAUGHT IN ACTION:







Smokin' hot grävrep i nästa nummer av Sista Brefvet. Stora journalistpriset here we come.

Så kom hösten och det blev iskallt som över en natt. Träden
målades i varmare färger och ett evigt regn lade sig blytungt
över staden. Blåsten tog tag i husen, man hörde hur väggarna
kämpade emot, och du satt inomhus med din plötsliga frihet och
tänkte vad tur. Vad tur att jag har någonstans att bo.

 

Hösten kom och du var stor. Fri, inte fångad i någon vardags-
ram eller något schemafängelse. Allting var som över en natt
upp till dig själv och ingen i hela världen kunde längre peka åt
dig att ställa dig i ledet. Dagarna var inte längre indelade i helg

och vardag, dygnet hade inte morgon och kväll. Allting bara

var.

 

Men så kom hösten och plötsligt var det tomt. Du gick devåta cykelvägarna där du vuxit upp och insåg att det var någon annans cykelvägar nu. Husen där alla som format dig till den du är en gång bott stod tomma och tysta och bara väggarnas kamp mot blåsten hördes där. Flick- och pojkrummen var tömda på drömmar som nu flytt iväg för att uppfyllas och så var väl tanken att även fallet skulle bli med dig.

 

Hösten kom, hösten som ni hade ältat så mycket. Som en del haft ångest inför, andra längtat till. Hur många gånger hade ni inte fått frågan om vad som skulle hända i era liv när augusti blev september och hur många gånger hade ni inte legat på era pojk- och flickrum och försökt komma på svaret. Snart blev september oktober och du hade fortfarande inget svar.

 

Hösten kom, svarslös och obarmhärtig, och allting fick en annan dignitet. En annan tyngd, såsom höstmolnen mer liknar bly medan sommarmolnen liknar bomull. Du började förstå någon slags vikt av pengar och andra existentiella ting. Väggar som skyddar mot vinden, till exempel. Hösten kom och lade sig tillrätta, tungt och suckande, som en slags paus. Ett andrum, ett stillastående ögonblick av bara väntan. Ett vakuum, mellanrum, mellan ett spikrakt inrutat ungdomsliv och ett kommande vuxenliv. Du var inte färdig med din ungdom och du hade inte lust att låtsas vara vuxen än, så allt du kunde göra var att vänta. Så medan regnet ökade ännu ett steg i styrka och ännu ett flickrums drömmar packades ihop för en flytt var det det du gjorde.

Ines och jag är inte bara frilansande skjutjärnsjournalister, featurereportrar, fotografer, strateger, projektledare, omorganisatörer, inspiratörer, korrekturare och textkritiker - vi är OCKSÅ illustratörer.

Som ni ser har vi redan en väldigt personlig och utpräglad stil.
"Klipp-och-klistra" kallar vi den.








Vi tar 3000 spänn per illustration, ni kan kontakta oss via vår sekreterare Julia.