Nu ska vi prata val. Men här ska vi spekulera och generalisera hej vilt, bara så ni är förberedda.

Jag frågade en vän vad han tänkte rösta på, och efter svaret "vänster" började vi diskutera varför. Vi gick igenom vad hans föräldrar jobbar med, uppväxten, vad hans vänner röstar på. Sen sa han "alla artister man lyssnar på är ju vänster också, och man har ju alltid sett upp till sina idoler."

Hoppsan. Kan musik på allvar ha ett inflytande på vad folk lägger i urnan? Vilken roande tanke. Den uppenbara följdfrågan blir i så fall: var finns högermusiken? Med undantag från Mange Schmidt och Wille Craafords moderata vallåt Flyter, med den politiskt något otydliga refrängen "om det flyter - låt det flyta, om det funkar låt - det funkar" så ekar historiens skivhyllor med högermusik märkligt tomma.

Det bör direkt sägas att högerextrem vit makt-musik inte är vad jag fiskar efter. Ulthima Thule har nog knappast fått någon att lägga sin röst på Folkpartiet. Jag tror inte heller bratsen i rapgruppen Förstörda För Livet (med titlar som En genväg till framgång - pappa betalar) mobiliserar moderaternas väljare. Men att 60- och 70-talets flod av upp-på-barrikaderna-låtar och dagens så kallade popvänster påverkat väljare känns nästan självklart.

Så varför denna snedfördelning? Kulturarbetare är väl generellt sett kända för att vara vänstersympatisörer - men kulturen och den politiska musiken kan väl knappast tillhöra vänsterblocket för det. I ett forum på nätet där frågan diskuteras skriver signaturen snågel: "Vissa säger ju att konst föds ur lidande och röstar man höger så har man väl inte lidit tillräckligt."

(Ja, jag varnade ju för generaliseringar.)

Men om en av konstens uppgifter är att ifrågasätta makten borde ju högerpolitisk musik vuxit fram de senaste socialdemokratiska decennierna. Varför finns det då inga exempel? Vi kan hårdra det lite till och hävda att hyllande av kapitalism och materialism kan anses höger - då har vi plötsligt en hel blingblinghyllande rapkultur att räkna med.

Så kommer Fredde R sitta kvar vid makten för att fler väljare lyssnar på Kanye West och Lil Wayne än Springsteen och Wiehe? Röstar min vän rödgrönt på söndag eftersom det aldrig funnits några konservativa britpopband eller moderata vispopare i hans ipod? Nej, såklart är korrelationen inte så enkel. Det vore att överdriva musikens betydelse. Och underdriva den egna tankeförmågan. Men jag väntar fortfarande på lite skön kd-rock, bara för att balansera upp det.

Krönika publicerad i Smp 16/9 - 2010

Så här mycket tokhyllade jag denna fantastiska människa i veckan. Här kan man se nämnda youtubehitt. Även om det köksframträdandet är en liten bajskorv jämfört med konserten.

foto: Filip Sjöfors

 

För nio år sedan stod de här i femton minusgraders iskyla. Nio år senare tas Växjös kungar emot av en medelhavsvarm Karl-Oskarkväll. Lika sceniska, men med betydligt mer hittar i bagaget. För en The Ark-konsert blir en hitparad, nästa oundvikligen.

 

Stortorget kokar av folk, karusellerna bredvid scenen dånar,

Ola Salo ropar att Växjösönerna har kommit hem. Det kan

kännas fjäskigt och billigt, men när han skanderar

"Smålänningaaaaaar!" känns det lite extra speciellt. Fint,

faktiskt. Den nya låten Singing 'bout the city dedikeras

senare till alla lantisar i publiken.

 

Konserten kickas igång med senaste hitten Take a shine

to me men det krävs en dansbandsdänga som The

worrying kind för att det ska börja vickas på de små-

ländska rumporna lite längre bak i publiken. Bandet är

poserande och showigt i sina nya spexiga kläder, scenen är

påkostad med enorm backdropscreen och etagevåningar.

 

Men alla låtar lyfter inte till den tropiskt varma himlen för

det. Ljudet är varierande, och vissa partier känns för-

vånansvärt ojämna.

 

På samma sätt är Salo ojämn. Ständigt balanserande på

gränsen mellan pekoral och blödande ärlig, som han allt som

oftast är i sina mellansnack. Presentationen av genom-

brottslåten It takes a fool to remain sane landar dock

hårt tungt på rätt sida. "Det kunde vi inte tro när vi för 20 år

sen satt på Broqvist och planerade det här." säger han medan

låtens intro långsamt byggt upp under ett utdraget cresc-

endo. Smart och väldigt träffande. Följande Stay with

me är i sig stark men bleknar i jämförelse.

 

Efter en knapp timme, när mörkret sänker sig över Stortorget

får vi veta att One of us is gonna die young blir sista

låten. Så blir ju självklart inte fallet, som alla på plats redan

vet. Hitten får först mynna ut i några rader ur Alphavilles

Forever young - fantastiskt fint - innan bandet går ut och

kommer in igen. I nya guldiga kläder.

 

Den, enligt undertecknad, bästa låten Absolutely no

decorum får sedan studsa mellan husväggarna. Ola Salo

lyfter mickstativet över huvudet och sjunger om absolut

ingen anständighet - vilket alltihop på ett sätt handlar om.

 

Sedan får vi ännu en utläggning om hur fantastiskt, underbart, känslosamt det känns att vara tillbaka staden med stort S. Lite tröttsamt och, som sagt, billigt, men det känns egentligen tråkigt att gnälla.

 

Och så allra sist. Den självskrivna slutlåten. Calleth you, cometh I - med de alltid lika gåshudsbringande körpartierna som publiken får stå för. Salos röst spricker och Stortorget sjunger från hjärtat. Det blir magnifikt - till slut.


Publicerat i Smp 6/8 - 2010

MVH Fanny och Linn.

"Då kan vi väl lika gärna beställa in en BUFFÉ från KOH THAI! Eller så kan vi väl FRITERA sillen!!!"
Det är sen kväll innan midsommarafton. Stämningen är hätsk. Det har precis kommit fram att matansvariga i sällskapet endast har tänkt sig att vi ska äta sill och potatis till midsommar nästa dag.

"INGET KÖTT?! Jag vill åka till Balkan!" stönar en i sällskapet. Hon är inte född i Sverige, och hon är redan kritisk till högtiden efter att någon entusiastiskt redogjort för morgondagens spellista, i princip endast bestående av Orup. När det kommer fram att rå fisk blir det enda i köttväg på bordet brister det.

"Är det midsommar så är det midsommar!" säger någon annan och slår näven i bordet.
Jag kan bara betrakta och le. Att hålla på traditioner, och särskilt att bli upprörd om de inte efterföljs, brukar vara något som anses gammalmodigt, lite bonnigt. Inte särskilt urbant eller ungdomligt. Men här sitter alltså tjugonånting gamla stadskids och hävdar vikten av gamla sedvänjor som vi egentligen inte har någon särskild relation till.

I ärlighetens namn är jag likadan själv. Jag vet inte hur många gånger jag sa till mina föräldrar att de var absolut supertvungna att skaffa en ful skylt med någon töntig bebisbild till min student förra året. För så ska det vara. När min mamma tvekade till att släpa in två ton björkris i huset började jag nästan gråta. Men vad fasen skulle jag med björkris till.

Det kanske har någonting med det där moderna att göra, tänker jag när hädelserna flyger genom luften sent denna sommarkväll. I vår globaliserade värld där vi har närmare till Manhattan än till Åseda blir vi nog lite rotlösa. Särskilt ungdomar, som har vuxit upp mer till MTV än Rönnerdahls valsande bland diverse blomsorter. Vi klamrar oss fast vid det lilla vi har till identitetsattribut, om det så är rå fisk på en högtid som ingen vet varför vi firar.

Det blev inget kött på midsommarbordet. Vi åt västerbottenpaj och matjesill och alla hade kransar på huvudet. Vi till och med sjöng nationalsången innan vi satte oss till bords. Och vi byggde en midsommarstång, men de enda visorna vi kom ihåg var Små grodorna och den där med "en slank han dit". Så vi dansade i ring och sjöng Oskar Linnros senaste singel i stället. Vi gjorde i alla fall vårt bästa.

Publicerat i Smp 2/7 - 2010

Såklart att människor bemöter dig som ett gnälligt fruntimmer om du beter dig som ett. Det är väl ingen idé att lipa om det i krönikor, vad ska ändras då? Actions speak louder than words liksom. "Varken kvinna eller man blir förtryckt som inte låter sig förtryckas". Och så vidare.

Så tyckte jag innan. Innan jag landade i dubbelmoralen där jag nu simmar omkring.

Efter en serie oförutsedda händelser började jag nämligen fundera lite på det där, nyansera min något tonårsnaiva inställning. Jag började uppmärksamma små situationer, och jag började påpeka dem. När den gubbiga läraren sa "detta kan ju inte tjejer, eller hur killar HÖHÖHÖ" pep jag men hallå vänta lite nu.

Och då blev det verkligt intressant. Då började människor, framför allt de med snopp, reagera tillbaka! Om jag sa "nittio procent av olyckorna i trafiken orsakas av män" så var där alltid en man som sa "men männen kör oftare än kvinnor". Om jag sa att alla sexförbrytare är män, var där alltid någon kille som kände sig tvingad att högljutt påpeka att en procent faktiskt är kvinnor.

Det är uppenbarligen väldigt känsligt det här. Och otroligt roande. Snart började jag slänga till höger och vänster med fakta som att 99 procent av världens alla tillgångar ägs av män, och att fler kvinnor dör av våld i hemmet än de människor som dör i väpnade konflikter - bara för att se vilka möjliga försvarsargument som skulle hostas upp. Såklart blev jag väldigt snart stämplad som någon slags überfeminist. Också rätt så roande.

Men ungefär här uppstår något slags problem. Jag känner mig inte som stereotypen av überfeministen. Min favoritlåt är ju Sexy Bitch med David Guetta och Akon och jag tycker smink är den bästa uppfinningen sedan hjulet. Det är väl också kvinnoförtryckande, en del i någon slags patriarkal samhällsstruktur? "Damn you're so sexy bitch!". Allt blev väldigt förvirrat. Beyoncé, som jag alltid tyckt var en stark kvinnokämpe, står ju faktiskt i sina videos i princip naken och ålar sig med kåt blick in i kameran. För vem då?

Man ska leva som man lär som det heter. Jag vet inte hur jag ska leva och hur jag ska lära, för jag kan bara inte sluta gilla Sexy Bitch. Det är ju en skitbra låt. Jag får helt enkelt fortsätta att komma med jobbig fakta och pipa till då nästa gubbe säger något idiotiskt om brudar. Förhoppningsvis blir jag klok på att en dag, men fram tills dess fortsätter jag sminka mig och dansa vidare till Guettas fenomenala beat.

Publicerat i Smp 31/5 - 2010

Promoe, eller Mårten Edh som Skatteverket kallar honom, är mest känd som frontman i hiphopgruppen Looptroop Rockers, men han har även fyra soloplattor i bagaget. Ikväll har han med sig före detta Looptroopmedlemmen CosM.I.C. för att ta sig an dessa till antalet få studenter. Få men väldigt glada. Nykteristen Promoe konstaterar snabbt att någon måste ”hällt nåt i vattnet på det här stället”, särskilt med tanke på den tidiga timmen. Han får glatt jubel till svar.

De första låtarna känns en aning som en transportsträcka, och det är inte förrän den snart tio år gamla Looptroophitten Don’t hate the player går igång som det börjar hända grejer i lokalen. Över huvud taget är det de riktigt gamla hitsen som slår tyngst. Long arm of the law och Bandit Queen är andra exempel som får publiken att samtidigt stöna högt av lycka.

Promoe är tight, van och un-
derbart omanierad. Mannen
som varken rakat eller klippt
sig sen 1995 (true story) är
glödande samhällskritisk, men
samtidigt otroligt ödmjuk. I
den kombinationen skapas en
grym scenpersonlighet.

Ska man gnälla på något, och
det ska man väl, så blir det
hjärtskärande falskt då och då.
Vem av killarna som bär skuld-
en lämnas osagt, men refrä-
ngerna, som konstant sjunges
unisont för ytterligare emfas,
låter inte bra alls. Falsksången
sänker faktiskt These walls
don’t lie, som annars kunde
blivit en höjdpunkt, ordentligt.

En riktig höjdpunkt bjuds det däremot på i slutet av konserten med låten Dekadansen från senaste plattan. Mördande skönt electroinspirerat beat, tidsandan troget. Efter att killarna dragit ner tempot onödigt mycket i slutet får vi sedan monsterhitten Svennebanan som sista låt. Denna genialt raljerande technorapdänga som illustrerar sitt budskap varje gång den spelas, blir en riktigt kul avslutning. Särskilt när Promoe själv ändrar refrängen och skanderar ut ”Skäggig vegan!”. Man kan inte annat än älska självdistans.

Publicerat i Smp 15/5 - 2010

På nittiotalet och i början av tvåtusentalet
var Dennis Lyxzén stor. En fadersgestalt i
den svenska hardcore- och punkfamiljen
med banden Refused och The (Interna-
tional) Noise Conspiracy. Som marx-
ist, vegan och straight edgare var han vik-
tig för debatten i Sverige, viktig för många
unga. År 2010 står han med sitt band In-
vasionen på Musikhuset i Växjö framför
en publik som man kan räkna på händerna
och fötterna. Man måste här inte dra några
särskilda slutsatser, men det är ändå an-
märkningsvärt.

Anmärkningsvärt, verkligen. Det borde kv-

artetten där framme på den lilla scenen

också tycka. Lyxzén påpekar att de har åkt

ända från Umeå och att det ju är "rent avståndsmässigt svinlångt". Men inga sura miner för det. Invasionen drar igång första låten Hela världen brinner som vore det fullsatt. Inte alls som om det vore mindre publik än på en konsert med ett random oetablerat metalband från typ Älmhult. "Onsdagskväll i Växjö! Känns det bra eller?"

 

Men Invasionen låter ungefär hundra gånger bättre än ett random oetablerat metalband från typ Älmhult. Och det är de förmodligen väl medvetna om, så de få som kommit bjuds ändå på en hängiven - om än kort - konsert. Den raka, svenska punken är explosiv och jäkligt tight - ett uttryck som Lyxzén raljerar över. "Bara man börjar och slutar samtidigt så är det alltid någon som säger att det är tight". Fantastiskt medryckande är det i alla fall, och fanns inte den svenska blygheten skulle nog fler dansa som de fem tjejerna längst fram. Med armarna över huvudet. Det skulle i alla fall jag göra, om jag inte vore svensk och blyg då.

 

Hela situationen blir i och med den låga publiksiffran faktsikt tämligen intressant. Lyxzén använder åskådarnas agerande, eller snarare icke-agerande, för att få fram sitt budskap om att man skapar sitt eget öde. Sin egen fantastiska onsdagskväll. "Man kan göra det här till världens bästa ställe, det är liksom upp till en själv." Det faktiskt inte bättre i Göteborg." säger han på sin norrländska menande till de unga i publiken. Ett väldigt passande intro till låten Lämnad kvar med textraderna "Jag hoppas att du hittar / vad du letar / som inte finns här". Och nog dansar publiken lite mer just då.

 

Efter lite mer en halvtimme stadig, enkel, proffsig rock får vi veta att en till låt ska vi få, men snart spelar ju Barcelona mot Inter. Det blir till slut en bra konsert, förutsättningarna till trots. Om än rätt så märklig. Synd på antalet liter bensin per åskådare bara.

 

Publicerat i Smp 29/4 - 2010, foto: Lina Alriksson

Det är okej att vara tonårig. Det är okej att ha läppstift. Okej att vara naken under skinnjackan. Det är okej att sjunga "don't you know that I love you still oohooh". Är man Moto Boy så är allt okej. I alla fall på Musikhuset denna afton.

Oskar Humblebo har med sin enmansorkester knåpat ihop två superhyllade plattor, nästan uteslutande med hjälp av en elgitarr och en blödande röst. Växjöpubliken får dock först höra hans cover på den sakrala motetten Pie Jesu. Med sitt Jeff Buckley-liknande gitarrkomp och en sång lika hög och klar som en liten sopranflickas bevingar han de latinska orden så att man nästan blir lite religiös. Han lägger ribban högt.

Som tur är så blir inte den
första låten höjdpunkten.
Höjdpunkten är liksom hela
tiden. Moto Boy skalar av, tar
i, blir försiktig, blåser på ig-
en. Med den konstant dram-
atiska dynamiken blir det
aldrig ointressant. Och man
kan inte ta ögonen från
honom, även om han själv
nästan frånvarande håller
blicken fixerad i fjärran. Det
finns liksom så mycket att
fascineras av. Den pricksäkra
sången - sällan hör man en
man sjunga så stabilt i så
höga oktaver - till exempel.
Eller det faktum att så
mycket musik ryms i bara en
elgitarr och en röst. Det blir
så intensivt och lika naket
som bröstet under skinn-
jackan.

In i halva konserten får Moto Boy ändå påökning på scen, i form av en violinist och pianist. What is was like to be with you - lipvarning redan på titeln - blir därmed ännu mer hjärtskärande och jobbigt vacker med den breddade ljudbilden. Smäktande, olycklig, tonårig kärlek förstärks av sentimentala stråkstämmor i resten av konserten, och här skulle man kanske kunna tycka att det blir för mycket. Men nej, nej. Moto Boy förklarar själv varför vi gillar det vi hör med de enkla orden "för att vi är så jävla blödiga som vi är." Sen vidareutvecklar han och berättar att han är så glad för att folk fortfarande kommer, att man aldrig ska ta för givet att någon kommer, att man aldrig ska ta någonting för givet. Där pausar han och visar med en grimas att det sista kanske var lite väl pretentiöst sagt.

Och det är i och med de där små grimaserna, skämten i det avslappnade mellansnackat som allt liksom blir legitimt. Med en uppriktighet, självdistans och ärlighet får man ha hur mycket läppstift och stråkar man vill. Och man får sjunga om precis hur mycket känslostormande kärlek som helst. Vi köper det. Så jävla blödiga som vi är.

Publicerat i Smp, 22/4 - 2010, foto: Filip Sjöfors

Jag trodde att jag hade blivit kvitt den. De där svettiga banden man tvingades ha på sig på gympan, färgpennorna i bilden, tveksamma trender någon gång i början på 2000-talet. Jag trodde den låg bakom mig. Men den är mer närvarande än någonsin, smärtsamt och enerverande. Den gula färgen.

När man passerar 20 trodde jag att man enkelt och galant skulle ta något slags vinrött, mockafärgat eller kanske till och med koboltblått steg in i en lite mer sober vuxenvärld. Neonfärger och skrikiga nyanser skulle i tryggt förvar få vila under ett tjockt täcke av nostalgi och pinsamhet i gamla fotoalbum från tonårstiden. Men så fel jag hade.

Varenda bussröv är tapetserad, varenda tidning man slår upp har en helsida, och nu är den också inne på min Spotify och härjar. Den gula färgen. Linnéuniversitetets marknadsföringsbudget verkar vara större än alkoholkonsumtionen på campus, och överallt denna färg. Ständigt närvarande i mitt annars så vackert dovnyanserade liv. Det värsta är de gula tröjorna som tryckts upp och som en del människor, som förmodligen föddes helt utan omdöme, faktiskt har på sig. Och överallt står vi och kliar oss i huvudet: Vad hände egentligen? Vem tänkte till här?

Jo. Det är hippa reklambyrån Stockholm Design Lab som är upphovsdjävularna till denna fruktansvärda färg, som någon annan människa som (om möjligt) föddes med ännu mindre omdömesförmåga, okritiskt accepterade. Kanske för att de kom från Stockholm, kanske för att någon med makt var färgblind, kanske för att de gav en sjuhelvetes jäkla pitch. Den skulle jag vilja höra i så fall. Designbyrån säger sig vara inspirerade av överstrykningspennor till denna horribla nyans. (Det är nästan en förolämpning mot andra färger att ens kalla den "färg"). Briljant va. Överstrykningspennor! För de vill man ju se mer av. Denna snilleblixten ses också på hemsidan där gulheten fått sällskap av en ännu mer kräkfärgad grön. Touché.

Gula sidorna! Trisslotter! Varför reagerade ingen tidigare? Ingenting positivt i världen är gult. Kiss i snö, tänderna på en gammal tant som rökt hela sitt liv, plastmattor i billiga hyresrätter, toaletten på ett uteställe som ingen städat sedan kriget. I can go on and on. Msn-smileys, det äckliga i ägg, maskrosor, ölspya,  hur färgen blir på håret om man bleker det fel. Påsk - den tråkigaste högtiden! Gult. Är. Fult.

Gul är en färg som är till för att ha i offentliga utrymmen så att man inte ska se hur skitit det är. Det är inte en färg som får folk att tänka "aha, det här universitetet verkar seriöst, här ska jag börja forska". Om marknadsföringskurserna över huvud taget får några sökande i höst ska jag personligen äta upp min egen hatt. Det faller på sin egen orimlighet.

Fram tills dess antar jag att jag helt enkelt får stå ut med åsynen av dessa jättelika kissfärgade tavlorna på campus, väntandes på att någon tar sitt förnuft till fånga så vi kan återgå till vår härliga beiga vardag. Jag hoppas de väljer smakfull, dämpad marinblå.


Krönika publicerad i Sista Brefvet 20/4 - 2010

Det går inte att inte älska Magnus Tingsek.
Slår man upp avslappnad i en ordbok finns där
karln på bild, och för några år sedan blev han
utsedd till Sveriges sexigaste man. Därtill
kommer fyra egensnickrade grymma plattor,
vars genre knappt går att definiera. Briljant
jazzsoulpop är ett försök. Man borde således
inte ha några invädningar.

På Kafé de Luxe denna afton har Malmöpågen
med sig den, om möjligt, kanske ännu mer
musikaliska vännen Måns Mernsten på
klaviatur. Det vill säga ett gammalt Rhodes-
piano och en Moog. Det är spontant, det är
opretentiöst, det är "noll förberedelse, men det
är ju så vi vill ha det".
Som första låt spelas den softa, så finstämda Easier, och man kan ana hur bifallen efteråt nästan överraskar de båda musikerna. Men även om publiken jublar öronbedövande efter varje låt så är intresset ibland lite svävande i första delen av konserten. I princip alla i lokalen står till exempel helt stilla, trots gungvänliga reggaetakter.

Kanske beror det på att Tingseks musik inte är enkel raktframrock eller lättsmält I-love-you-pop - den kräver engagemang av lyssnarna. Och ibland då de ovanliga harmonierna i mellanspelen blir lite väl ovanliga tilltar pratet i lokalen. Ett tydligt tecken på att det stundtals blir lite - i brist på ett bättre ord - tamt. Här hade grabbarna nog tjänat på att ha med sig mer folk på scen. De gör ett imponerande bra jobb bara de två, men med ett par trummor och en gitarr till hade de riviga partierna kunnat lyftas till sin rättmätiga höjd.

Tingsek sviktar ändå aldrig i sitt engagemang. Hans
karisma och kärlek till musik strålar ut genom varje por,
och i andra halvan av konserten börjar det smitta av sig.
Under Someone Else börjar publiken röra på sig,
särskilt när Mernsten drar iväg ett mördande solo på
elpianot. De sista låtarna är en underbar upplevelse i
spelglädje och musikalitet. En total urladdning. Tingsek
rycker, vrålar och sätter falsetten lika perfekt som alltid.
Inte en enda sextondel är felplacerad, trots att det
improviseras friskt från Moogen och elgitarren. Enormt
imponerande. Hitten World of its own är given som
sistalåt och Tingsek och Mernsten lämnar Växjöpubliken
lika mycket vrålande som stumma av beundran.

Publicerat i Smp 19/4 - 2010

"Drömmer du om att bli programledare i tv eller bli rik som ett troll?” Hon gör en konstpaus, och fortsätter med så positiv ton att man kan höra hur hon ler triumferande. ”… då är du ganska ovanlig”.

Det är Banverkets reklam på Spotify som dånar ur högtalarna, sabbar harmonin i min perfekt komponerade spellista. Jag stannar upp med vad jag håller på med och bara glor på fönstret som är öppnat i datorn. Hon fortsätter, något i stil med : ”De flesta drömmer om att skaffa familj, ha ett vanligt jobb och bo någonstans där man verkligen trivs.”

”Vafa…” mimar min mun stumt. Vad säger människan? Sitter hon på allvar där med sitt reklamsmajl och säger att ungdomar inte har drömmar? Att det enda vi egentligen vill är att knega på Banverket?

Jag har hört samma reklam ett antal gånger nu, och den förbryllar mig lika mycket varje gång. Hur tänkte egentligen reklambyrån som gav tjejen det här manuset? ”Jag har det, såhär kör vi: ’Hej kids, ni vill ju egentligen inte bli bartenders eller professionella bloggare. Ni vill jobba på Banverket! Eller hur!’ Fy fan vad bra, kontoret kommer svämma över av ansökningar.” Reklamarna kanske aldrig varit unga, eller så jobbar de med någon slags avancerad omvänd marknadsföringspsykologi. Jag vet inte.

Men en sak vet jag. Jag vet hur vi funkar. Och med vi menar jag mig själv, och typ alla ungdomar jag nånsin träffat. Vi drömmer inte om stabila jobb, torra anställningsbevis på statliga myndigheter. Herregud, vi är ju curlinggenerationen number one – vi vill ha världen. Vi förväntar oss världen. Hela våra liv har vi fått höra att allting är möjligt, och även om ekonomin ibland ilsket argumenterat mot oss vacklar vi inte i vår övertygelse. Övertygelsen att man alltid ska dream big.

Vi vill ju bli hockeyproffs. Vi vill flytta till Paris och bli modeller. Vi vill rädda Afrika. Starta upp nästa Google, riva London, se oss själva på tidningsomslagen. Vi vill bygga bilar som går utan utsläpp. Vi vill göra bättre musik än Beatles. Lira skönare än Messi och Zlatan tillsammans. Skriva verk som får Shakespeare att framstå som en fjant i strumpbyxor. Tjäna ännu mer pengar, hoppa högre, bota cancer, ligga med kändisar. Förändra.

Att drömma mindre än så är bara idiotiskt. För drömma kan man, och bör man, alltid göra. Sen att vi förstår att vi kommer hamna på Banverket om vi är lite realistiska – det är ju en helt annan femma.


Krönika publicerad i Smp 12/4 - 2010

(Tack till Hanna och det här inlägget. Heheh.)

Så kom våren som över en
natt. Och med sig tog den
Hästpojken. Kafé de Luxes
terrass fylls av vårglada
människor som låtsas att de
inte fryser, och källaren är
utsåld till ännu vårgladare
studenter. Smålands nation
från universitetet gästklubb-
ar och göteborgsboysen i
Hästpojken har kommit på
besök.

Men först är det dags för ha-
lvlokala förbandet Frank-
ie Lee's att visa upp sin
karismatiska rock. Lite o-
säkert till en början, men
det tar sig snabbt och den
publik som kommit dansar engagerat med. Den sköna stämningen lägger sig som en varm filt över lokalen - men snart ska det komma att bli mycket mer än mysigt.

Rockkillarna med Sveriges just nu mest udda bandnamn släppte sin andra platta vid årsskiftet. Deras svettiga alkoholromantiska whatever-texter verkar gå hem - det är kanske att hårddra det att säga särskilt hos studenterna, men så känns det ikväll. I ögonskugga och blommor gör sexmannabandet entré och de drar direkt igång sin rättframma, punkiga rock, som annars känns väldigt mycket nittiotal. Publiken är med, avvaktande till en början, men när första hitten Shane MacGowan är det som locket lyfts av. Det är precis som det borde vara på alla konserter: lyckliga, dansande människor som knyter nävarna i luften.

Jag kommer till och med att tänka på en Ledinkonsert - fast
på ett rockigt, creddigt och indiecoolt sätt. Såklart. Häst-
pojken delar förmågan att skapa extremt starka refränger
med nämnda folkgubbe, samt att få nästan hela publiken att
stämma in. Enkelt och rakt fram, på svenska också. Men där
slutar nog likheterna. För stilen är som sagt mer opolerad än
folklig, och ibland blir det lite väl mycket experimenterande
med harmonier. Klockren falsksång alltså.

Publiken bryr sig inte nämnvärt, och när radiomanglade 
Gitarrer & bas, trummor & hat dras igång exploderar
nästan rummet av lycka. Bakdörren får till och med öppnas
och en lampa ramlar ner. En fröjd för ögat lika mycket som
för örat. Med bara några låtar kvar är Martin Elisson (för
övrigt före detta sångare i Bad Cash Quartet) så slutkörd
att det vita linnet är dyngsurt. Ett illustrativt exempel på trycket och hettan. Caligula går som sista låt, efter många önskerop från publiken, och till och med den supertöntiga tonartshöjningen fungerar ikväll. När bandet går av har de inte levererat ett tiopoängsgig, men ett tillräckligt bra sådant för att hålla huset varmt när temperaturen sjunker i vårnatten.


Publicerat i Smp 29/3 samt 30/3 2010, foto: Alexander Mahmoud

Andreas Grega har erövrat musik-Sverige fort och inten-
sivt med sin tunga pop. Efter att ha frontat bandet Kungers
i tolv år släppte han en soloplatta för två månader sedan.
Innan dess har han varit förband åt Winnerbäck och
samarbetat med Promoe. Hajpen blev alltså enorm, och
gensvaret ungefär lika stort. I alla fall att döma av uppslut-
ningen i källaren ikväll. Många har kanske ännu inte hört
honom, många dyrkar honom redan.

Efter passande lång väntetid kommer han så ut. Jublet är
öronbedövande, och det växer i styrka när han öppnar med
hitten Ta vad du vill. Grega bankar takten till den långsam-
ma, pulserande låten med sitt vandringsstavliknande mick-
stativ som en annan Gandalf. Han ser verkligen sjukt taggad
ut, något som snart bevisas då han dyker rakt ut i publiken.
Stage dive i förs­ta låten. Ett väldigt illustrativt exempel på
laddningen i luften.

Det blir direkt allsång, hysteri och snart ännu mer stage dive.
Bakom den karismatiske, långhårige och ikväll rätt så vilde
soloartisten står ett lugnt band och levererar det starka
låttmaterialet. Samhällskritisk pop med reggae- och hiphop-
­influenser, lättuggat men ändå intressant. Andreas Grega är
sliten i halsen, varpå han sörplar samt delar ut ingefärste till
kidsen längst fram under de lugnare låtarna. Men det han
tappar i sången tar han igen tiofalt i energi.

Under vissa låtar spenderar Grega nästan mer tid på än
framför publiken, och ibland går han till och med ner mitt i
folkhavet och sjunger. Han vill mer, han vill komma när-
mare, han ropar ”så mycket kärlek i detta rummet, Växjö!”,
och Växjö bär honom lydigt på sina armar.

Det är en ömsesidig kärlek som är lika fin som kaosartad. Det verkligt imponerande i alltihop är att han aldrig slutar sjunga eller tappar text, trots att han nästan river de Luxes inredning. Efter en timmes total urladdning får man bara konstatera: Han lever upp till hajpen. Man får även lyfta på hatten och gratulera: Grymt gig, Grega.


Publicerat i Smp 22/3 2010

Isse och jag håller på med en superintressant artikel. Dock endast intressant för en väldigt smal målgrupp. Kan ni gissa vad den handlar om? Nej, det kan ni nog inte. Det är väldigt avancerad symbolik det här.

(Dzan, Jacob, Maja, Julia, publicerade i Smp vid olika datum)

Det är mycket folk i rörelse och inifrån scensalen hörs att någon soundcheckar. Det är sen lördagseftermiddag och en fjärdedel av första delen av regionuttagningen Katapulten har redan passerat. Vi stöter på en förhållande vis lugn karusellgeneral vid det lilla kaffebordet. Zdravko Zizmond är musikhandläggare på Studiefrämjandet, som är kraften bakom den nationella tävlingen, och han menar att banden i år är betydligt bättre än de varit förut.

- Alla vi är överens om att kvalitén är ett snäpp högre i år. Dessutom är det många fler tjejer med, vilket jag tycker är jättekul.

 

Namnet Rockkarusellen kanske

skrämmer bort en del band, men

Zdravko menar att i år är varia-

tionen i musikstilarna större.

Kanske håller Växjö på att tvätta

bort sin stämpel som metalstad.

 

Några som däremot håller hårt i

genren, vars egen version de vill

titulera Ljungbymetal, är killarna i

Crimefactory som sitter vid jury-

bordet och förbereder sig på kom-

mande akt. De som går vidare från

Småland bestäms nämligen av

publiken och banden själva, som

turas om att sitta som jury.

Crimefactory har ännu inte gjort

sina tjugo minuter framme på

scenen och gitarristen Oscar

Bergenholtz är nervös.

- Ja, det känns lite pirrigt. Bandet har spelat i ett och ett halvt år. Jag har precis hoppat in på gitarr.

 

De som Ljungbykillarna ska bedöma är tiomannabandet Oxford Circus. I svarta kläder och vita handskar levererar de sin experimentella gladpop för det 40-tal åskådare som sitter på bekvämt avstånd.

- Det är varje bands stora utmaning att få fram publiken närmare scenen vi har därför köpt godis! förklarar gitarristen John Kraft i mikrofonen och ställer ner två stora skålar smågodis.

Knepet fungerar sådär men Växjöbandet fortsätter med sitt spex och roliga taktartsbyten lika glatt ändå med sina för tävlingen exotiska instrument en tjej lirar till exempel blockflöjt. Det är lite oerfaret och blygt, men denna tonåriga gladpop är något man definitivt ska räkna med för framtiden.

 

En tjej som sitter i publiken är sjuttonåriga Charlotta Petersson. Hon har hängt med sin storebror för att kolla in konkurrensen brorsans band Lorénzo Sessions ska nämligen spela under söndagen, då hon också kommer hoppa in på piano eftersom halva styrkan är i Thailand. Överlag säger hon sig vara nöjd med upplevelsen så långt.
- Jag trodde det skulle vara mest metal men det är det ju faktiskt inte! I samma band spelar Karl Gunnarsson, som precis har blivit berörd av gänget i Oxford Circus. Han spelar numera med José Soracha och Lorénzo Sessions, men konserten får honom att minnas ett tidigare band han var med i.

- De påminde mig så mycket om Je t'aime mon amour. Man blir helt varm inuti av att titta på dem.

Katapulten är första delen i regionuttagningen. Crimefactory, Oxford Circus, Lorénzo Sessions och de andra kommer att spela två gånger till på olika ställen innan vinnarna utses. Regionfinalen hålls i Växjö den 25 april.

 

Publicerat i Smp 18/1 2010, foto: Lena Gunnarsson

Varenda bänkrad i Urshults kyrka är fylld. När Magnus Carlsson kommer gående, sjungande, i altargången fram mot den uppbyggda scenen vid altaret i Urshults kyrka hörs ett litet men tydligt ”oooh” genom publiken. Kamerorna tas fram. En kändis i byn.

Kyrkosalen är vackert upplyst
med blå och röda strålkastare
och utanför breder ett sago-
likt småländskt vinterlandskap
ut sig. Mer julstämning kunde
nog Barbados-/Alcazar-/Dans-
bandskampen-kändisen inte
önska sig. Vi bjuds snart på
nyskrivna jullåtar med dans-
bandstakt som inte skäms för
sig, och när Carlsson går över
till klockren falsett åker
Mariah Carey-handen upp.
Underbart.

Det är schlager, det är disco,
det är helt enkelt hundra
procent jul med Sveriges
folkligaste discodiva. Det är
förutsägbart och Disneyaktigt, men det är ju så det ska vara. Det är ju ändå jul. Nytt blandas med redan känt – allt från Elvis till psalmer – och Carlsson har fyra män på diverse instrument bakom sig. Ofta balanserar kompet tyvärr på gränsen mellan att vara oerhört proffsigt, och att låta som en karaokebar. Synthstråkarna och klockspelet blir ibland svåra att snacka hem.

Stjärnan själv å andra sidan gör musikaliskt sett ett felfritt jobb. Hans enorma säkerhet och klang visar sig allra tydligast i Schuberts Ave Maria – tyvärr det enda klassiska inslaget i konserten. Den stora behållningen under kvällen är dock det lika ambitiösa som genialiska att ta in lokala körer. Detta är något man gjort under hela turnén, berättar Carlsson stolt. Genialiskt eftersom det förmodligen har bidragit med att få varenda kyrka man besökt att fyllas till maxgränsen – alla måste ju komma och se dotter, granne, kusin – men också genialiskt eftersom det blir så otroligt mäktigt. Och så jäkla bra. Redan till tredje låten in i konserten, Stilla natt, uppbackad av kyrkokören, sitter jag där och storbölar i kyrkobänken, och för en stund tror jag att det är julafton på riktigt.

Det man skulle kunna gnälla på – förutom om man inte gillar dansband och disco, då finns det mycket att gnälla på – är Magnus Carlssons något tillgjorda manér. Han är en proffsig entertainer, visst, men ibland för poserande. Som om tevekamerorna var på, fast vi bara sitter i en gammal kyrka. Urshult bryr sig i alla fall inte och när Feliz Navidad i discotakt går igång står en hel kyrka upp och klappar händerna. På vägen ut hör jag en man säga ”Det har nog aldrig hänt förut”. Och det måste ju vara ett gott betyg.

Publicerat i Smp 19/12 2009, foto: Alexander Mahmoud

Åttamannabandet Salouh står med fötterna djupt och tryggt i reggaen. Det är samhällskritik och livsåskådning på svenska, det är baktakt och blås.

”Oj, vad mycket folk det blev. Trots allt”. Frontman och sångare
Viktor Axelsson ser ut över ett sånär som fullt källarutrymme.
Det är dagen efter årets största festdag och inne på Kafé de luxe
glider det omkring nästan lika många kaffedrickare som öl-
sörplare. Av förklarliga skäl. Relativt många har ändå kämpat
sig hit genom minusgraderna – trots allt. Atmosfären är även
den avslagen, avslappnad, något bakis. Men rätt så mysig.
Ungefär som Salouhs framträdande snart kommer kunna sam-
manfattas.