Det är alla hjärtans dag och jag har redan druckit en halv flaska vin. Jag har nästan ingenting på mig för alla hjärtans dag är slynornas dag. Han har en stor bukett blommor bakom ryggen och jag låtsas att jag inte ser den för jag vet aldrig hur man ska ta emot sånt. Restaurangen ligger på samma gata som jag bor vilket jag var otroligt missnöjd med vid bokningstillfället (men som min tunna outfit och vinet i min kropp på hemvägen var väldigt tacksamma för). Sen drack jag ännu mer vin och åt en hel fisk tror jag att det var. Har för mig att det var gott också.

Det var en tid som stod i en sådan kontrast mot hur vi hade haft det förut. Vi satt i vårt fula gula jävla kök och jag tog dina cigg fast jag visste att du hatade det. Du var ihop med en journalist från Metro och jag minns att jag tittade på hans byline när jag åkte till jobbet på morgarna men att jag inte läste artiklarna. Ni tjabbade en hel del. Så vi satt där i det fula gula jävla köket och gick igenom sms så på ett sätt var det ju precis som det var innan men när Eiffeltornet glittrade på de hela klockslagen så suckade vi och sa "jaha, nu glittrar det igen".

Haha aso så länge Markus Krunegård fortfarande skriver musik kommer det fortfarande finnas stoff till denna blogg. Mvh emo.

Tu dis que I'm the only one.

Jag har varit kär
men där jag är
finns inget hjärta att ge bort.

Man cyklar sina kilometer, man kokar sin potatis. Man blir kar och man flyttar. Man knegar pa. Man dushar sitt javla har. Man drommer om gamla karlekar och blir forvanad nar man oppnar ogonen och ser vem det ar man vaknar upp bredvid. Man koper sina lunchmackor. Man dricker sin alkohol. Man suckar over sin chef. Man gor vad man gor. Man ater sina bonor, man ringer inte sina vanner. Man knegar pa.

Charmen med den har staden har borjat att tvattas bort. Det kanske ar regnet, som skoljer undan det dar som forut var sa romantiskt, elektriskt. Nu ar det mest en stad. Med fula bakgator och vardag. Jag cyklar fran Avron till Faidherbe. Det ar lordag morgon och det duggar. Aker forbi turkiska sandwichstallen, frisorer dit ingen med det minsta lilla drag av fafanga nagonsin skulle vilja ga, kotthandlare, lagprismatbutiker, sushirestauranger.

Jag brukar säga att jag tar allting personligt. Allt som händer, händer mig. Allt som händer Sverige, världen, angår mig. Jag måste ta ansvar. Jag tar allting personligt. Absolut allting. Överallt. Sverige eller Frankrike. Så när republikens president Nicolas Sarkozy i ett tal sa att jämlikhetstanken är motsatsen till rättvisa, och helt skamlöst raderade en tredjedel av Frankrikes officiella motto Frihet, jämlikhet, broderskap tog jag det jättepersonligt. Det är några år sedan nu, och nu sitter Sarkozy löst! Nu blir han troligen inte omvald i presidentvalet i vår. Det går så länge det går, monsieur le President, sen går det inte alls. Pas du tout!

Bodil Malmsten i Vinter i P1

Jag är tretton år och osäker. Jag har på mig skrikiga kläder för att hävda min existens. Jag är arton år och ute på krogen för första gången. Jag kräker i en nattbuss. Jag är konstant kär i eller besatt av någon. Jag är femton år och har alldeles för höga klackar på mig varje dag. Jag cyklar, jag fryser om händerna, jag lyssnar på mp3, jag pluggar. Jag är sexton år och drömmer om världen. På kvällarna samlas vi hos varandra. Vi, vars hus ligger inom en radie på fem minuters gångavstånd. Jag är femton år och gråter mig igenom hela sommarlovet. Jag är tjugo år, konstant på jakt efter ligg. Jag dricker hela tiden och har leopardklackar och lösögonfransar. Nej, jag är sjutton år, jag ligger i din säng och säger att jag älskar dig. Jag är nitton och rastlös. Jag är sexton och rastlös. Jag är tjugoett och rastlös. Jag är tretton och osäker. Jag är arton och osäker. Jag är tjugotvå och osäker. Jag är sjutton år, jag går till bussen varje eftermiddag, i snöslask, i mörker och med flera kilo böcker i ryggsäcken. Nej, jag är tjugoett, jag går i sandaler längst boulevard d'Italie i sommarkvällsvärme och gråter. Jag är gravid med dig. Jag är 29 och färdigutbildad. Jag cyklar, jag fryser om händerna, jag lyssnar på mp3, jag pluggar. Jag är tjugonånting, jag får missfall. Vi firar med kebab. Vi håller varandra hårt i händerna i den sterila gynkorridoren. Vi är ju så unga. Jag är sjutton år och övertygad om vad kärlek handlar om. Vem kärlek handlar om. Jag är tjugoett och aldrig så tvivlande. Jag är trettiofem och fortfarande lika momentant hopplösledsen. Jag är fjorton och undrar när det går över. Jag är tjugotvå, trettioåtta, femtiotre, sjuttioåtta och undrar när det går över.

Paris är iskallt. Mörkt. Det regnar. Min chef gav mig två vodkaflaskor, vill hellre ha min lön. Paris är så smustigt. Överallt, smuts smuts smuts. Jag hatar Paris. Jag är trött. Jag är ensam. Jag är sjuk. Jag är stressad. Jag är ledsen. Jag är pank. Jag fryser. Hela tiden. Är trött på alla människor men ännu tröttare på ensamheten. Det känns som att vakna upp ur en dröm, som en lägenhet ser ut dagen efter en fest. Som för starkt solljus. Smutsigt, fult, verkligt. Vad gör jag här nu igen?

Uttrycket "c'est pas terrible" kan betyda det är inte terrible (det är inte dåligt), och det är inte bra EFTERSOM ordet terrible kan betyda BÅDE "bra" och "dåligt". ALLTSÅ. Jag blir så trött. PLUS att alla använder detta ungefär hela tiden.

Det blåser så mycket här på tionde våningen. Vinden tar tag i de få höga husen den kan hitta, fönstrena skakar och ventilationen tjuter. Regnet gör att man knappt ser ut.

Jag ser hur min resekassa minskar dag för dag på mina konton. Köper ändå en dyr väska gjord av en stackars marockans kamel på julmarknaden vid min metrostation. Den gamle mannen i princip tvingar på mig den genom att helt själv pruta ner sig själv till halva priset. Fast egentligen försöker jag nog känslomässigt kompensera för det faktum för att jag är för fattig att åka till Marocko över nyår. (Casablanca finns väl kvar.)

Har förlorat så mycket på läkarräkningar och borttappade brev. Livet är fan ett spel och man måste ha tur.

Men jag har i alla fall en marockans kamelväska.

Nu är det slut på dyra singelsushiluncher i Marais. Nu blir det egenblandade drinkar. Skål tjoflöjt.


Ps. Jag kommer nog inte kunna ge julklappar till någon av er.

Sånt är livet nu.
Förlåt om jag är bitter och cynisk, men du vet hur det kan va.
Jag vill ha det som du.
Fast jag vet att du tänker likadant ibland och vill ha det som jag.
Och det var inte bättre förr, men det kan bli bättre framöver.
Någonstans har man i alla fall kommit, om man vet vad man behöver.
Man får välja själv och ta saker som de är.
Är det jobbigt att tiden går när man blir äldre, eller är det kul att vara med?

Du har hittat nån att bli gammal med.
Jag har hittat nåt att göra tills dess.
Vi måste akta oss för alla bättre förr.
Och för leda och tristess.

Lycka till.

Jag sitter på metron mot Opéra. Det är tidig fredag kväll, överallt har folk precis lämnat sina påtvingade liv för sina riktiga - de är påväg hem. Jag har en tygpåse med sex böcker som jag alldeles nyss köpte för tre euro. En av dem är en tunn pocket om barnuppfostran av han den där danska familjeterapeuten. Jag ler åt mig själv såsom man ler åt någon man inte förstår och känner mig oerhört nöjd med mitt köp.

Det är början på november och fortfarande sensommarvärme. Framför den pampiga operabyggnaden står som alltid massor med turister och fotograferar. Han väntar vid ett övergångsställe i närheten med sin lilla helgväska som det inte kan rymmas mer än några kalsonger och en tandborste i. "Tu es très jolie" säger han. "Ovanligt fin, vad har du gjort?". Jag har rosa läppstift och utsläppt hår och kängor. Knappt något smink på ögonen. Det är kanske det. Vi går till ett brasserie, vi har trettio minuter, jag beställer en macka. Han pratar om den franska börsen och stressen och systemen och de miljoner euro de var nära att förlora idag. Jag försöker mosa citronen i min cola med sugröret. Det går sådär. Det är Mehdi som serverar oss, han pussar mig på kinden och säger att jag ska komma tillbaka senare, det kommer bli chaud. Min macka smakar nästan ingenting.

Snart går han iväg med sina kalsingar och sin tandborste. Tar tåget hem eftersom det går snabbast. Så snabbt att jag hinner åka utanför zonen innan jag inser att jag kanske borde ha gått av. För uppslukad av min nyinförskaffade lektyr, en märklig novellsamling där flera kapitel handlar om att Döden är uttråkad av de rapporter han måste skriva och personalsammanträden han måste gå på. En snäll tant låter mig passera med hennes kort i andra riktningen.

När jag kommer hem ligger hon på mattan i rummet och röker. Heeeej baby, säger hon. Ååååh titta, utbrister hon sen, för Eiffeltornet långt där borta har börjat glittra, såsom det gör varje heltimme på kvällen. Det är så gulligt att hon reagerar så, fast att hon har bott här i två år. Det är sent, men inte för sent, så jag går till affären och köper ingredienser till en spenatpaj. Ingen feta och ingen chèvre, hon hatar det. Ler överdrivet mot kassörskan för att få henne att hata sina kunder sitt jobb sitt liv lite mindre. Hon ser lite lättad ut och säger onze cinquantesix.

Internet funkar inte, så jag väljer mellan filmerna som redan finns i hennes dator. Det blir en otrovärdig feelgood med Sarah Jessica Parker. "Nu somnar jag" säger hon bredvid mig, men det gör hon inte alls, för snart får vi besök.

Det regnar, barerna på vår gata håller på att stänga så vi går till Bastille. Det tar ungefär en kvart. Regnet ökar, vi passerar den där salsaklubben de pratade om på jobbet. Snart sitter vi på en högljudd bar med folk vi halvkänner och drinkar vi halvgillar. Det är en kväll som känns nästan perfekt. På det oglamourösa och provisoriska sätt som mitt liv bara har varit här. Baren är tråkig, jag orkar inte skrika för att göra mig hörd, men ändå känns allt så bra. Så fint. Så rätt. Snälla, gulliga livet, fortsätt såhär. Snart ska jag gå hem och äta en andra omgång av pajen.

Och jag känner inte riktigt
Jag lever inte riktigt
Under dagarna
Som inte riktigt finns

Men så kommer en säsong igen
Då strömmen går igång igen
Nätterna blir mörka
Och jag känner, jag lever och jag minns

Jag hade glömt bort ljudet. Hur en storstad låter. Hela tiden. Låter. Över hela landet har en tryckande indiansommar brett ut sig. Ett sista ihållande andetag av hetta och molnlöshet så långt ögat når. Det gör att vi måste ha alla fönster öppna här på vår boulevard i utkanten av världen. Höra de gamla vagnarna på sexans linje rassla in på perrongen, bilarna som tutar, marknaden som kommer och går.

När man vaknar och drar undan de tunga violetta sidengardinerna slår solens strålar obarmhärigt emot en. Jag ligger i sängen och det enda jag ser är de där stora gardinerna och den klarblå himlen bakom de vissnande kastanjeträdens kronor. Bladen är redan gula. Hösten skiter i indiansommar. Han säger att träden är sjuka, de har fått någon slags mask och kommer alla att dö. Det är därför löven redan faller. Det spelar ingen roll. Den kommande årstid är den vår de svaga kallar höst. Jag älskar.

Dagarna spenderar jag på formaliteter. Går till diverse kontor med diverse papper. Svettas mellan skyskraporna i La Défense där luften står helt stilla. Får människor att tro att jag pratar bättre franska än jag gör. Blir tillsagd att ha andra skor. Ringer samtal, skriver mejl. Tror att allt kommer lösa sig, tror att inget kommer lösa sig. Hetsröker lucky noirs för att lugna ner mig. Lugnar ner mig.

Lyssnar på metrorasslet. Glor på de sjuka träden utanför fönstret. Försöker ha perspektiv. Jag har inte mask och jag kommer inte att dö.

Så står man här igen då. Med en jävla vodka pomme i handen som man inte ens vill ha. På någon jävla fin klubb som man inte vet hur man kom in på. Med la petite bourgeoisie galet dansande runt omkring en. Svetten rinner nerför de svindyra märkeskjortorna. Louboutinklackarna trampas sönder. Dansa dansa! Dansa bort dina pengar! DET ÄR HÄR MAN SKA VARA IKVÄLL ropar någon i mitt öra. DET HÄR ÄR EN SVENSK ARTIST ropar jag tillbaka. (Det är Britney Spears.) Jag får en ny vodka pomme. Jag vill gå hem.

Konversation på franska 00.34:

- Vi kan göra footing i helgen om du vill.
- Göra vad?
- Footing.
- Vad är det?
- Men... springning? Jogga? Footing?
- Va? Men det är ju inte ens ett ord på engelska. Vem fan har hittat på det?
- Men vadå, det är ju logiskt!
- Det är inte logiskt!
- Men jo! Vad gör du med din "foot"? Du springer. Precis. Footing.

OBS det är ett vedertaget uttryck (!!!!)

Det är så mycket enklare att sitta här och gnälla istället för att göra slag i saken.