Jag var inte alls beredd. 

Satt och lyssnade på Frank Ocean.

Och allting hände i slow motion.

"Jag vill köra det i botten. Jag vet inte vad det är. Men jag vill köra det i botten."

 

Vi är likadana, säger han. Vi delar analysen. Skillnaden är att mina ideal leder till hårdare handlingar, säger han. Begränsningar. Han jobbar som finanskonsult. Djävulens betjänt från Norrland. Jag tänker att det är mycket värre med människor som förstår och inte agerar därefter, än de som handlar av dumhet. Kanske säger jag det också.

 

Vi skulle lika gärna kunna prata om det kapitalistiska systemet. Men just nu pratar han om kvinnor. Att han vill "köra alltihop i botten". Vi delar också konsumtionen. Han kallar sig relationspundare.

 

Sen säger han något som på riktigt skrämmer mig:

 

"Jag är rädd för att det ska sluta kännas".

 

Jag är tyst ganska länge. Det har aldrig slagit mig förut. Det är en extremt skrämmande tanke. Sen berättar jag om Den sällsamt dåliga idén och därigenom om hans egen enda funktion som obetydlig snuttefilt. Då händer något mycket märkligt: Han kommer.

 

Wow. Okej. Mest fucked up snubbe på länge.

Den sällsamt dåliga idén säger "jag har aldrig träffat någon som dig" och min kropp svarar direkt. Mekaniskt. Jag tittar bort. Södra Mälarstrand är plågsamt vackert på andra sidan. Japanerna fotar den och ankorna och kanske oss där vi sitter på en bänk i Stadshusgården. Solen skiner inte längre men jag har mina största solglasögon på mig ändå. Måste skydda mig.

 

"Vad tänker du om mig?" frågar han. "Jag försöker att inte tänka på dig. Du är en dålig idé" svarar jag. Jag ser hans besvikelse.

 

Cyklar utan någon kraft hela vägen hem.

 

Framför datorn googlar jag Den sällsamt dåliga idén för första gången. Hittar hans flickväns modellportfolio direkt. Bilder från bröllop, semester. Läser hennes vackra ord om honom. Hör hans trötta ord om henne.

 

Kan inte cykla utan kraft. Jag måste ha min kraft.

 

Deletar hans nummer.

Ser fem avsnitt av Orange is the new black och ändrar inställningarna på dejtingapparna till tjejer istället för killar.

 

Känner mig cirka 5% frigjord och 95% LOL.

Så kommer det någon. Det gör det alltid ändå. En sällsamt dålig idé den här gången. Jag har slutat räkna åren som skiljer oss. Slutat räkna gångerna jag börjar känna något.

 

Han säger att musklerna i min rygg är fantastiska. Han säger att han tänkt på mej mycket under helgen (som han spenderat med sina barn och sin tjej). Så mycket mer än så säger han inte.

 

Och jag orkar inte vilja vara med någon. Orkar inte vänta på sms. Orkar inte försöka räkna ut vilken outfit han skulle gilla mest. Orkar inte tänka på att allt jag säger ska låta smart. Orkar inte vara imponerande varenda sekund.

 

"Du kan vara lugn", säger jag. "Du är lika fucked up som jag, så det här kommer aldrig att bli något."

 

(Jag har lärt mig att skjuta ifrån funkar bra. Det distanserar mig och för dem närmare. En perfekt kombination.)

 

"Jag tycker om dej", säger han och lägger till "kolla hörru, nu börjar det".

 

Orkar inte vilja vara med någon.

 

Desto fortare jag gör slut på det här desto fortare kan jag återgå till min känslokalla likgiltiga trivsamma tillvaro. Men ikväll skiter jag i allt jag måste göra och fixar naglarna i två timmar. För imån ska vi äta lunch.

"Ska man välja att se världen eller ha den kvar? Vill man ens ha den kvar om man inte har sett den?"