Känsla av sammanhang.

 

Tänker tanken "min rädsla för döden kommer inte att ta mig någonstans" och bokar en flygbiljett.

 

Tänker att jag kommer hata mig själv för det när jag står ensam på en flygplats kring midnatt på Zanzibar några dagar innan nyår.

 

Till er som jag fulgarvar ikapp med. Till er som lyssnar på mina långa snåriga utläggningar. Till er som tar emot mitt gråt. Till er som tar emot mina förlåt. Till er som inte hyschar mig. Till er som skrattar åt mina flaxiga händer. Till er som förstår när jag snubblar på orden. Till er som inte blir arga när jag avbryter. Till er som säger "fan jag har saknat dej". Till er som räknar med mig. Till er som orkar med mig.

 

Ni bär upp mig.

 

Tack.

Nu vittrar det socialdemokratiska landet sönder och jag

försöker somna ensam igen

 

Känner på låset minst fem gånger

försöker somna igen

 

Nu drar hösten med oss i hetsen

Stockholm rusar fram och jag

försöker somna ensam igen

 

Det inrutade planerade projekterade livet

Försöker sova så att allt ska fungera

Försöker diska så att allt ska vara rent

Försöker sminka så att allt ska vara fint

 

Nu vittrar det socialdemokratiska landet sönder och jag

kan inte låta bli att känna samma kaosartade känsla

för landet som för mitt eget liv

 

Känner på låset minst fem gånger

tankarna rusar som tunnelbanorna här

Var är lugnet som bodde här förut?

Lugn kan inte finnas i denna stad

 

Jag är trött på deras ansikten i tunnelbanan

Jag är trött på deras kukar
Jag är trött på deras liberala lösningar

 

Låg mig sova

 

Jag går runt i ett hus i en liten avbefolkad ort i Småland och fingrar på fotografier. Svartvita människor på bleknade bilder som jag aldrig har träffat. Människor som på ett märkligt sätt är en del av mig. Låter fingrarna löpa längs porslin som drar ur mig minnen som bara porslin från barndomen kan. Kanske var det 15 år sedan jag var här sist. De stora vägguren i varje rum har stannat nu. Det doftar svagt av fukt och urin. Tiden är slut. Tiden är slut för dessa två människor.

 

Det var sommaren som mer än någon annan sommar skulle handla om liv och död. Inte PÅ liv och död, så dramatiskt blir det aldrig i mitt liv. Men om liv. Och om död.

 

Naturen runt omkring mig dör och lever. En jävla circle of life. Som i Lejonkungen. Det blir så mycket tydligare när man slutar fokusera på sitt underliv och 79-kronorsöl och pretentiösa utställningar man ändå inte fattar nåt av och börjar titta på bladen. Blommorna, svamparna, blåbären för fan. En dag när jag går i skogen är jag nära att trampa rakt på ett rådjurskid. Två meter bort ligger det blickstilla. Spelar död.

 

Kaninerna springer runt omkring när jag cyklar förbi skogarna, ängagna, hagarna. Knullar fritt på gräsmattorna. Tre sjöar passerar jag förbi påväg till jobbet. Ya, Tofta, Helga. Som tre ursystrar ligger de lugna och stilla, tre gudinnor av forntida visdom. Morgondiset deras täckande nattlinnen i den alldeles för tidiga morgonen. De har inte vaknat än. Ingen har vaknat än. På kvällen hem stirrar kossorna på mig när jag svischar förbi. De ser lika kloka som idiotiska ut.

 

"Hon har börjat tackla av", svarar den mer rutinerade personalen när jag rapporterar om någons försämrade tillstånd. Tackla av. Jaha. Det är med dem orden ett liv slutar. Det eller ett sprucket aortaaneurysm. "Kan du ge mig en tablett så att jag dör?" frågar en kvinna mig varje dag. "Är jag död nu?" varierar hon med ibland. Jag står i omklädningsrummet och tittar på min kropp och känner mig tjock i den fula spegeln innan jag sätter på mig de slitna obekväma kommunkläderna och svarar på de existentiella frågorna.

 

Vad är det att leva?

 

Denna kropp. Den värker efter passen. Kanske kommer den aldrig att bli mer levande. Nu går det bara utför som folk så jäkla skojsigt brukar skämta. Så jag går in i skogen och ner några kilo. Cyklar milen in till stan för att supa mig full då och då. Det är min enda utgift så jag festar till det med en amaretto sour. Får kanske lite extra fladdriga hjärtklaffar av en snubbe i läkargänget vi nästlat in oss i. Orkar inte med fladdriga hjärtklaffar, det kan man ju få en stroke av för fan. Går och lägger mig ensam i min dubbelsäng, bäddar bara upp ena hälften. Tittar ut. Lupinerna blommar fortfarande. Jag saknar inte Stockholm en enda sekund. Det skrämmer mig.

 

Vad är ett liv?

 

En natt bland de sovande lupinerna gråter alla, stjärnorna gråter av oro över Ya. Polisen är inkallad, men sms:en besvaras till slut. Ingen gjorde något dumt. Ingen tog slut på sitt enda liv.

 

Från det lilla huset som doftar svagt av urin, fukt och färdiga liv plockar jag på mig allt som ska få fortsätta. En väska. Rörstrandsporslin. Vaser. Glas. Kockumbaljor. Bröllopsfotografi. Några möbler. Det sitter fysiskt fast minnen i plasten, plåten, glaset, träet inbillar jag mig. Precis under den slitna ytan. Minnen som jag har en skyldighet att föra vidare. Rakt nedstigande led, min jävla plikt. Snart får de hålla blommor, bulldegar, filmjölk i någon annans liv. Kanske till någon annans ungar. Mitt. Så går livet liksom vidare. Det är så jävla fint.

Det var senvinter. Du mejlade så vackert på franska och skåpsluckorna var till och med samma färg. Kom hit, skrev du, tout est éphemère, allt är förgängligt, och jag sa jag kommer.

Och jag tänkte: den här våren kommer bli vackrare än solnedgången.

Det var vår. Värmen kom men träden var fortfarande nakna. Jag tog på mig min mest urringade klänning och påväg till lunchrestaurangen där jag för första gången skulle komma att träffa Den sällsamt dåliga idén kom: "Förlåt! Jag måste åka iväg när du kommer. Jag köper nya biljetter till dig, en annan helg." Och du var ledsen och du var uppriktig. Efteråt, när jag stod och höll mig med båda händerna i diskbänken i den där klänningen och försökte minnas vad jag ätit, vad jag sagt, lyssnade på mitt hjärta som fortfarande rusade - det alltigenom fysiologiska svaret på förälskelse - kände jag att herregud vad livet är bisarrt.

Och jag tänkte: Det var inte du. Det var han. Och den här våren kommer bli vackrare än solnedgången.

Sen kom regn. Sen kom snö. Jag gav bort de där flygbiljetterna men bokade inga nya. Sen kom feber. Meningslösa öl och ingen sömn. Sen kom feber igen.

Febern kom och bladen slog ut. En sällsamt dålig idé kom och gick. Jag tänkte att nej det var inte han. Det var kanske du. Ändå.

 

Och sen skrev du att du träffat någon och äntligen för första gången sen jag lämnade dig var du kär igen. Du skrev att jag inte borde boka några nya biljetter. Du skrev att du hoppas att jag förstår. Du skrev: La vie est bizarre.

 

Det skulle aldrig mer bli du och jag i vår stad igen.

Bladen var utslagna och snart var våren slut. Febern gick ner och såsom träden vaknat vaknade jag. Till en hög försummade böcker. Till fester jag inte gått på. Till blodiga lakan. Till en tom kyl. Till en överfull tvättkorg. Till för mycket sol. Till för korta dagar. Efter meningslösa öl och meningslösa män. Rödsprängda ögon, svidande hud, bultande hjärta.

Allt som inte blivit. Allt som inte skulle bli. Solnedgångarna var vackra och här stod jag.

Jag var inte alls beredd. 

Satt och lyssnade på Frank Ocean.

Och allting hände i slow motion.

"Jag vill köra det i botten. Jag vet inte vad det är. Men jag vill köra det i botten."

 

Vi är likadana, säger han. Vi delar analysen. Skillnaden är att mina ideal leder till hårdare handlingar, säger han. Begränsningar. Han jobbar som finanskonsult. Djävulens betjänt från Norrland. Jag tänker att det är mycket värre med människor som förstår och inte agerar därefter, än de som handlar av dumhet. Kanske säger jag det också.

 

Vi skulle lika gärna kunna prata om det kapitalistiska systemet. Men just nu pratar han om kvinnor. Att han vill "köra alltihop i botten". Vi delar också konsumtionen. Han kallar sig relationspundare.

 

Sen säger han något som på riktigt skrämmer mig:

 

"Jag är rädd för att det ska sluta kännas".

 

Jag är tyst ganska länge. Det har aldrig slagit mig förut. Det är en extremt skrämmande tanke. Sen berättar jag om Den sällsamt dåliga idén och därigenom om hans egen enda funktion som obetydlig snuttefilt. Då händer något mycket märkligt: Han kommer.

 

Wow. Okej. Mest fucked up snubbe på länge.

Den sällsamt dåliga idén säger "jag har aldrig träffat någon som dig" och min kropp svarar direkt. Mekaniskt. Jag tittar bort. Södra Mälarstrand är plågsamt vackert på andra sidan. Japanerna fotar den och ankorna och kanske oss där vi sitter på en bänk i Stadshusgården. Solen skiner inte längre men jag har mina största solglasögon på mig ändå. Måste skydda mig.

 

"Vad tänker du om mig?" frågar han. "Jag försöker att inte tänka på dig. Du är en dålig idé" svarar jag. Jag ser hans besvikelse.

 

Cyklar utan någon kraft hela vägen hem.

 

Framför datorn googlar jag Den sällsamt dåliga idén för första gången. Hittar hans flickväns modellportfolio direkt. Bilder från bröllop, semester. Läser hennes vackra ord om honom. Hör hans trötta ord om henne.

 

Kan inte cykla utan kraft. Jag måste ha min kraft.

 

Deletar hans nummer.

Ser fem avsnitt av Orange is the new black och ändrar inställningarna på dejtingapparna till tjejer istället för killar.

 

Känner mig cirka 5% frigjord och 95% LOL.

Så kommer det någon. Det gör det alltid ändå. En sällsamt dålig idé den här gången. Jag har slutat räkna åren som skiljer oss. Slutat räkna gångerna jag börjar känna något.

 

Han säger att musklerna i min rygg är fantastiska. Han säger att han tänkt på mej mycket under helgen (som han spenderat med sina barn och sin tjej). Så mycket mer än så säger han inte.

 

Och jag orkar inte vilja vara med någon. Orkar inte vänta på sms. Orkar inte försöka räkna ut vilken outfit han skulle gilla mest. Orkar inte tänka på att allt jag säger ska låta smart. Orkar inte vara imponerande varenda sekund.

 

"Du kan vara lugn", säger jag. "Du är lika fucked up som jag, så det här kommer aldrig att bli något."

 

(Jag har lärt mig att skjuta ifrån funkar bra. Det distanserar mig och för dem närmare. En perfekt kombination.)

 

"Jag tycker om dej", säger han och lägger till "kolla hörru, nu börjar det".

 

Orkar inte vilja vara med någon.

 

Desto fortare jag gör slut på det här desto fortare kan jag återgå till min känslokalla likgiltiga trivsamma tillvaro. Men ikväll skiter jag i allt jag måste göra och fixar naglarna i två timmar. För imån ska vi äta lunch.

"Ska man välja att se världen eller ha den kvar? Vill man ens ha den kvar om man inte har sett den?"

Ganska ofta fantiserar jag om när du kommer komma fram till mig igen. När vi kommer råka stöta på varandra och du måste komma fram till mig igen. "Hej", ska du säga. Vad ska jag svara? Ska jag skälla ut dig direkt? Ge dig ett fett långfinger i ansiktet och säga "FAN TA DIG". Fan ta dig för att du skitit rakt över allt som var vi. Kommer din flickvän vara med, kommer hon stå bredvid? Jag fantiserar om det där fingret, hur man ska göra för att få mest effekt.

 

Vissa nätter drömmer jag om dig. Fortfarande. Vaknar alltid lika förvånad men med samma känsla som då. 

 

Snart är det ett år sedan jag senast såg dig.

 

Jag blir inte kär längre. Ingenting väcks därinne. Ingen beundran, ingen fascination. Möjligen åtrå. En egoistisk kåthet som mer handlar om att bli bekräftad än att bli tillfredsställd. Den högsta formen av tillfredsställelse. 

 

Fingrar över mjuk hud, muskulösa kroppar med ansat brösthår. Jaha. Kan du gå nu?

 

Om hjärtat slår fortare en kväll går det över morgonen därpå. Gör det inte det hänger jag mig åt någon annan. Tills han definitivt slutat höra av sig, tills han jag får tillräckligt med bevis på att han tröttnat. 

 

Så länge: Ny kropp, en annan serie av muskelryckningar. Kanske blev jag bara kär förut för att det inte fanns så många att välja på. Nu finns det många att välja på.

 

En gång tänkte jag tanken att alla jag kommer nära ger jag bort en bit av mig själv till.

 

Snart finns ingenting kvar.

 

 

De är alla vackra.

De är alla tråkiga.
De är alla tröga.

 

Snart finns det ingen kvar.

- Jag har några med mitt mobilnummer på också. Som jag kan kasta ut till någon jag spanat in.

- Funkar det?

- Varje gång.

 

Jag står i en lägenhet på Södermalm och fingrar på ett plektrum. De ligger i en liten snygg skål i det vita köket. Originalluckor. Vitbetsat trägolv. I vardagsrummet teakmöbler, lp-skivor i snygga rader mot väggarna. 

 

- Som en kul grej. Efteråt snackar man med bandet om hur hon var, vad hon sa, vad hon gjorde.

Han ser så allvarlig ut.

Äckelklump i magen.

- Jag skojar bara! Trodde du verkligen på det?! Kom igen.

 

Morgonsolen når ända fram till våra fötter där vi står mitt emot varandra. Han utan tröja och lagom slitna jeans, luggen hänger perfekt över halva ansiktet som nu flinar. De nakna armarna trotsigt korsade. Jag har håliga strumpbyxor som vanligt.

 

Jag tittar ner på plektrumet i min hand och tänker på att jag är en av kanske flera hundra tjejer han har legat med. Det bekommer mig inte - jag är ingen plektrumtjej - men det är ändå svindlande. Intressant. Snarare.

 

Hans självhat är gränslöst. Han accepterar till och med själv att kalla det för depression. Då och då försvinner den pojkiga charmen, ansiktet blir fyllt av sorg. Plötsligt, som om han kom på något som han glömt sköljer den över muskulaturen som en våg. Luggen ser sorgsen ut där den hänger.

 

Jag tittar ner på plektrumet i min hand och tänker på hans mamma som han säger att han inte tycker om. "Hon har aldrig tyckt om mig heller".

 

- Tycker du om mig? frågar han.

- Ja. Ja, det gör jag.

- Är du kär i mig nu?

Pojkflinet igen, de plirande ögonen. Luggen.

Jag skrattar. Kanske lite extra för att få honom att förstå.

- Nej. Jag är ingen plektrumtjej.

- Men lite coolt tycker du det är att jag är musiker?

- Det är viktigt för dig va?

Paus.

- Ja.

Vågen. Sorgen. Tystnaden.

 

Utanför den välmöblerade vita världen med vitbetsat golv och perfekt slitna jeans fortsätter tiden på Sveriges hippaste ö. En teakmöbel säljs i en vintageaffär. En tjej fingrar på plektrumet i fickan som hon fångade på Maggio-konserten i helgen. Någon ligger på en designmatta och skriker. Någon tar sina sobril.

 

Senare på eftermiddagen ser jag honom genom glaset från fiket på Götgatsbacken med en annan tjej. Han tittar länge på rutan när han går förbi. Kanske såg han mig. Kanske såg han bara sig själv.

 

Diset ligger tätt över Norr Mälarstrand när bussen kränger upp över Västerbron. Mälaren breder ut sig och där borta skymtar Stadshusets tre gyllene kronor. Det är så jävla vackert. Men det är inte mitt.

 

Ett och ett halvt år senare är ingenting av detta mitt. Jag har lärt mig bussnummer, gator, barer, klubbar. Jag har flyttat in alla mina ägodelar i en lägenhet. Men det är ändå inte mitt.

 

Diset ligger tätt framför mina ögon. Jag vet vart den här bussen är påväg, jag har ju lärt mig hållplatserna nu, men jag vet inte vart jag är påväg. Var jag ska av.

 

Stockholm blir aldrig min stad, sjöng Håkan. Diset i min bröstkorg. Kanske växer bara mina rötter långsamt.

Släcker dem när jag vill.

Du hade precis köpt din lägenhet. Jag hjälpte dig att flytta. Vi åkte till IKEA och jag övertalade dig att köpa en enorm spegel som tog upp hela väggen i sovrummet. En natt när vi sov ramlade den ner. Nakna och sömndruckna satte vi upp den igen.

Lägenheten hade slitet trägolv och stora fönster ut mot gatan. Man såg trädtopparna och nedanför hölls det marknad flera gånger per vecka. Du älskade marknaden. Att vakna till ljudet av människorna. Ibland när vi gick hem på nätterna var det egentligen morgon och vi kryssade berusade mellan de halvuppackade grönsakslådorna.

 

Lägenheten hade ett litet mögligt badrum och ett litet mögligt kök och du hatade det. Jag hatade det också. Jag jobbade på en agentur och ritade upp lägenheterna i 3D-program, så jag ritade upp din också. Titta, såhär kan du göra, sa jag. Flytta den här väggen såhär, sa jag. Sätt in de här luckorna, sa jag. Ta bort badkaret och sätt in en dusch, sa jag.

 

Men du vägrade ta emot pengar från dina föräldrar så det blev aldrig av. Jag måste tjäna ihop till det själv, sa du. Du var en sån person, fast dina föräldrar ägde typ halva Bryssel.

 

Sedan passerade en evighet.

Kärlekar kom och gick.

"Hör aldrig av dig till mig igen".

 

Och sedan. Ett mejl. "Såhär blev det. Vill du komma hit och titta?"

 

Det var till och med samma färg på skåpsluckorna.